Debatt: Hotad besittningsrätt för tre miljoner hyresgäster

Den 31 maj ska utredningen om ”fri hyressättning” presenteras och som en följd av att datumet närmar sig trappas också tonläget upp i diskussionen om marknadshyror.

Självklart domineras debatten av det faktum att hyrorna för i princip samtliga av landets hyresgäster kommer att gå upp. En annan fråga som ofta diskuteras är huruvida marknadshyror kan leda till att det byggs fler hyresrätter. Och trots att det inte finns en enda erfarenhet, eller någon annan form av bevis på att så är fallet, fortsätter både januaripartierna och övriga borgerliga partier måla upp denna förvillelse.

Men en fråga som inget av de andra riksdagspartierna vill tala om alls är att införandet av marknadshyror också innebär att besittningsrätten för Sveriges tre miljoner hyresgäster är hotad. Det vill säga den faktiska rätten att bo kvar i sitt eget hem.

Troligen eftersom det är ett så stort svek mot de tre miljoner väljare som bor i hyresrätt. Ett svek som många av landets hyresgäster inte ens känner till, eftersom tystnaden kring frågan är kompakt. Inte minst från januaripartierna.

Vid en direkt fråga upprepar januaripartierna att ett starkt besittningsskydd ”självklart är viktigt om fri hyressättning införs”. När tre miljoner väljare står på spel kanske det är svårt för ett politiskt parti att säga annat. Men sanningen är att man måste välja – marknadshyra eller besittningsskydd.

I Sverige valde vi för länge sedan att ge hyresgäster ett mycket starkt besittningsskydd, i praktiken precis lika starkt som det i en bostadsrätt. Kort och gott: sköt dig, betala din avgift, bo kvar.
Redan på 60-talet insåg vi att det måste finnas en spärr mot oskäliga hyresökningar om hyresrätten på riktigt ska vara en trygg och långsiktig boendeform. Syftet är, och har hela tiden varit, att ingen hyresgäst ska vara utelämnad åt en hyresvärds godtycke. Nuvarande system hindrar helt enkelt hyresvärdar från att sätta besittningsskyddet ur funktion genom att höja hyran så mycket att hyresgästen måste flytta.

För om en fastighetsägare tillåts sätta vilken hyra som helst, när som helst, vilket är själva grunddefinitionen av marknadshyror, så blir självklart den lagstiftning om besittningsskydd som januaripartierna talar om meningslöst.

Föraktet för hyresrätter, och för de människor som bor i dessa, genomsyrar numera alltför ofta den bostadspolitiska debatten. Att bara vilja bo tryggt i sitt hem, har förvandlats till något ointressant. Den som inte ser en fastighet som ett investeringsobjekt förtjänar inte heller ett tryggt långsiktigt boende. Betalar du inte för dig så är fem år med trygghet det du kan räkna med. Vilka tidsgränser som utredningen kommer föreslå vet vi inte, men till exempel Liberalerna föreslår fem år i sitt aktuella förslag till svensk modell av ”social housing” där den som inte har råd kan få bo fem år i särskilda ”behovsbostäder”.

En sak vet vi, och det är att hyresreglering ofta är det enda som gör att stora grupper av låg- och normalinkomsttagare har råd att bo kvar i en stad. Om det är en kostnad eller vinst att eftersträva ett blandat samhälle kan diskuteras, men oavsett vilket så är det det samhället som Vänsterpartiet strävar efter.

Och vi tror att fler tycker som vi. Att 70 procent av befolkningen säger nej till marknadshyror tyder på att det är så.

Bostaden är en social rättighet. Alla ska ha rätt till ett hem och att få känna sig trygg i ett hem som ingen tar ifrån en efter fem år. Om det är ett ägt eller hyrt ska inte spela någon roll för den tryggheten. Att använda bostadspolitiken för att lösa just dessa knutar är det viktigaste för oss.

Och de knutarna kan marknadshyror aldrig lösa.