Debatt: Hög tid för mindre arbetstid

Arbetstidsförkortning är en naturlig historisk process som har format vår ekonomi och vårt samhälle. I en historisk överblick är det lätt att se arbetstidsförkortning som ett lika viktigt verktyg för att föra samhället framåt som kampen för samhällsgruppers rättigheter och arbetares villkor. Arbetstidsförkortningen är ett demokratiskt verktyg som förändrar samhället till det bättre. Vårt moderna samhälle är i stor mån byggt på arbetstidsförkortning.

Nyliberalismen har sedan dess intåg på 90-talet lyckats skifta den allmänna synen på arbetstidsförkortning efter sin egen ideologi. Så även vänsterns syn som förut drivit frågan. Den generella politiska agendan domineras idag av förslag som till exempel höjd pensionsålder, skatteavdrag för företag, lägre lön för olika samhällsgrupper, uppluckringar av arbetslagstiftning, subventionskampanjer för att få ett fåtal i arbete, samt ständigt det eviga arbetsförmedlingstjafset om kurser för att lära sig skriva en kort lista om sina föregående arbetsplatser och utbildningar.

Resultatet av dessa förslag blir i helhet ett uppehållande och bevarande av hög arbetslöshet som status quo. En stor del av samhällsproblemen idag så som utanförskap, bidragsbehov och fattigdom kan härledas tillbaka till att människor inte får jobb i ett samhälle byggt kring lönearbetet. Att som status quo inte tillåta en hög procent av befolkningen fungera och verka inom samhället efter samhällets parametrar är en logisk kortslutning; om inte direkt fientligt. För nyliberalismen är lite som Robin Hood - fast tvärtom, som det gamla uttrycket lyder.

Arbetslöshet i ett lönearbetssamhälle är en skymf mot allt som kan kallas humant. Det är definitivt dags att sänka arbetstiden. För alla goda ting är tre, och samma sak gäller arbetstidsförkortningens förmåner.

Först och främst står vi inför en stundande teknikvåg inom industrisektorn och tjänstesektorn – vi har alla sett klick-betena sväva omkring med information om hur många jobb som försvinner inom de närmaste åren. Det finns en gräns för hur hög arbetslöshet ett lönearbetssamhälle klarar innan det kollapsar. Teknologi som ersätter jobb, med till exempel robotar eller mjukvara; kommer med tiden skjuta arbetslösheten än högre om inte gapet kompenseras med arbetstidsförkortning i en progressiv cykel. Att sänka arbetstiden och få alla i arbete är det mest effektiva sättet, och det enda sättet för ett demokratiskt samhälle som vårat, att kompensera för ny teknologi.

För det andra innebär en arbetstidsförkortning en effektivisering av arbetet. Det är en historisk sanning att en utvilad arbetare är en effektiv arbetare. Vi arbetar mer effektivt och producerar mer idag än vad vi gjorde när vi hade tio eller tolv timmars arbetsdag, och kommer arbeta än mer effektivt när vi jobbar sex timmar om dagen. Dessutom minskar sjukdomar, slitage, och stress, och i sin tur sjukskrivningar, med en sänkt arbetstid. Folk kommer producera mer med en lägre arbetstid. Folk kommer jobba mer med en lägre arbetstid. En ren nettovinst, för att prata ekonomiskt.

Slutligen innebär en minskad arbetstid ytterligare ett frigörande steg för nästan alla samhällets medborgare. Det är två timmar mer om dagen som alla arbetande individer kan ägna sig åt sig själva, sina barn, föreningslivet, engagemang inom samhället, organisation, friskvård, eller bara hobbys. Det är en god anledning i sig självt att sänka arbetstiden: den personliga friheten.

Ett övergripande politiskt mål måste väl ändå vara att var medborgare i vårt land ska ha rätt till jobb i vårt lönearbetsbaserade samhälle, samt vara garanterad största mjöliga personliga frihet att ägna sig åt livets finare ting. Det enda som står i vägen är politisk ovilja att förbättra Sveriges medborgares liv.