Debatt: Hög tid för jämställda löner

Medarbetarna är välfärdens viktigaste resurs. Trots det förlorar både kvinnor och män ekonomiskt på att arbeta i välfärden. Och kvinnor förlorar dubbelt. Nu måste deras viktiga arbete uppvärderas och arbetsgivarna i välfärdssektorn ta sitt ansvar för att löneskillnaderna ska försvinna, skriver Annika Strandhäll, Visions förbundsordförande.

I två nyligen publicerade rapporter har Vision lyft fram de problematiska löneskillnaderna som drabbar medarbetare i välfärden. Både kvinnor och män går miste om tusentals kronor varje månad när de arbetar i den kvinnodominerade välfärden jämfört med mansdominerade sektorer.

Låt mig ta ett exempel:

En civilekonom som arbetar i en kommun förlorar 17 080 kronor i månaden i lön, jämfört med civilekonomen i en mansdominerad sektor. Det är 204 950 kronor per år. Dessutom tillkommer skillnaden i avtalsvärde och skillnaden i pension. För en civilekonom som arbetar 20 år i en kvinnodominerad sektor och sedan lever till hen är 80 år, blir slutsumman 6,6 miljoner kronor lägre än för motsvarande civilekonom som arbetar i en mansdominerad sektor.

Motsvarande resultat för en personalchef eller it-tekniker är 3,7 respektive 2,6 miljoner kronor.

De här strukturella löneskillnaderna drabbar alltså både män och kvinnor i välfärden, men för kvinnor finns ytterligare ett problem. De verkar få lägre lön och har sämre utvecklingsmöjligheter – för att de är kvinnor.

Vid en jämförelse mellan akademiskt utbildade män och kvinnor i välfärden, visar det sig nämligen bland annat att:

Kvinnorna har i genomsnitt sju procent lägre lön än de manliga kollegorna med samma utbildningsnivå.

Männen tjänar konsekvent mer än de kvinnor som har en nivå högre utbildning.

I genomsnitt är löneskillnaden 26 400 kronor varje år för akademiskt utbildade kvinnor jämfört med akademiskt utbildade män. Och den här skillnaden ökar ju längre man är i arbetslivet.

Samtidigt befinner sig välfärden mitt i en stor generationsväxling. Fram till 2019 behöver 420 000 personer anställas i sektorn, enligt beräkningar från Sveriges kommuner och landsting (SKL).

Då kan inte dessa svindlande löneskillnader mellan kvinnodominerade och mansdominerade sektorer fortsätta. Och då kan inte välutbildade kvinnor vara dubbla förlorare när de väljer att jobba i välfärden.

För Vision är det tydligt att det krävs samförstånd mellan såväl parterna på arbetsmarknaden som politiker och andra samhällsaktörer för att vända utvecklingen och säkra kompetensförsörjningen. Vi ser också en rad konkreta åtgärder:

Sveriges Kommuner och Landsting måste ta sitt ansvar som arbetsgivarorganisation genom att se över och aktivt arbeta med de löneskillnader som finns i kommuner, landsting och regioner. Detta är ett arbete som Vision gärna vill göra i samarbete med SKL.

De kvinnodominerade sektorerna måste under ett antal år tillåtas ha en högre löneökningstakt än de mansdominerade för att komma ikapp.

Lagen behöver ändras så att lönekartläggningar återigen ska göras varje år istället för, som nu, vart tredje.

Medlingsinstitutet bör på ett tydligare och mer konkret sätt arbeta för jämställda löner.

Ska vi fortsätta att ha världens bästa välfärd måste kommuner, landsting och regioner kunna locka till sig de bästa medarbetarna. Och det sker bara om välfärdens viktiga medarbetare får rätt förutsättningar och rätt lön.

Tillsammans kan vi ta några viktiga steg mot det som redan borde vara verklighet – jämställda löner.

Annika Strandhäll, förbundsordförande i Vision