Debatt: Högern förstår inte vänsterns syn på handel

Sedan Donald Trump för snart två veckor sedan gjorde vad han hade lovat under valrörelsen och införde tullar mot omvärlden, befinner sig världsekonomin i gungning. Febrila försök har gjorts att spåra en logisk linje som kan motivera politiken, oftast utan framgång. Anhängare har hävdat att allt är en del av presidentens storslagna plan, medan belackare slutgiltigt har slagit fast att han är vansinnig. 

I Sverige har dock en grupp liberaler också passat på att plocka några lågt hängande frukter på det stora poängträdet. Med ett pillemariskt leende frågar de sig: påminner inte Trumps syn på frihandel och tullar om vänsterns kritik mot globaliseringen?

På Expressens ledarsida hävdar Karin Pihl att Trump har fått vänstern att plötsligt byta åsikt och inse ”att friare handel är centralt för att skapa välstånd, bekämpa fattigdom och för att göra bättre selfiekameror till Iphones”. Och i Sydsvenskan  skriver ekonomidocenten Andreas Bergh att det är vänsterns traditionella syn på ”handel som ett nollsummespel” som ”har bäddat för Trumps tullkaos”.

Problemet är att deras bild av vänstern, som så ofta, bygger på en imaginär nidbild. 

Det är så klart bekvämt för liberaler att kunna lasta sina gamla fiender för högerpopulisternas klavertramp, när dessa med förvirrade resonemang och dåligt underbyggda modeller puttar världsekonomin över ett stup. Problemet är att deras bild av vänstern, som så ofta, bygger på en imaginär nidbild. 

I själva verket har stödet för frihandel historiskt varit en vänsterståndpunkt, medan högern, med undantag för i England, generellt omfamnade neo-merkantil imperialism – det som kom att kallas det ”amerikanska systemet”. Det var mot denna protektionistiska imperialism som vänstern vände sig. Karl Marx stödde frihandel med argumentet att det skulle driva på den kapitalistiska utvecklingen och därmed leda till socialism. Mindre radikala socialister såg istället frihandel som ett fredsprojekt, eftersom de associerade handelskrig med geopolitiska konflikter och kolonialism.

Det som dagens vänster kritiserar är dock den typ av frihandel som har bedrivits sedan 1970-talet, det som Larry Elliot kallar ”hyperliberalism”. Det är ett system med minimala handelshinder, där arbetare ständigt befinner sig i konkurrens med arbetare i alla andra länder. Där företag plötsligt kan flytta sin produktion till andra sidan jorden, såvida de anställda inte går med på sänkta löner. Där Europa kan dumpa sitt överskott på mjölkprodukter i Afrika och i ett slag slå ut hela jordbrukssektorer. Där fattiga länder bara kan konkurrera med råvaror, vars huvudsakliga värde utvinns i det globala nord. Där barn i Kongo gräver giftiga mineraler åt Teslas och Apples batterier. Ett system som gett oss den högsta ojämlikhetsnivån i världshistorien. Varför skulle vänstern – eller någon annan för den delen – vara för detta?

När Trump nu gör upp med hyperliberalismen på sitt eget grymma sätt har det inget med vänstern att göra. För det är ingen nyvaken insikt om att kvinnor i Vietnam och Kambodja faktiskt lever i den bästa av alla tänkbara världar när de syr kläder åt H&M för slavlöner, som ligger bakom vänsterns kritik mot Trump. Det är för att hans tullar på 46 respektive 49 procent mot dessa länder – framtagna i en absurd beräkning av deras handelsöverskott med USA – i ett slag kommer att slå ut miljontals arbetare och destabilisera länderna.

Har i årtionden varnat för det problem som liberaler har vägrat erkänna. 

Vänstern vänder sig både mot detta och den nästan lika kaotiska frihandeln, där jobb tillåts försvinna till den plats som erbjuder lägst löner, utan någon som helst plan för hur de ska ersättas. Kritiken mot frihandeln har inte ”bäddat för Trumps tullkaos”; den har i årtionden varnat för det problem som liberaler har vägrat erkänna och som nu har gett oss Trump, nämligen den brutala och oplanerade avindustrialiseringen av västvärlden.

I motsats till dessa två extremer står den socialistiska handelspolitiken, som är en planerad sådan. Det innebär att man tillämpar en kombination av protektionism och frihandel, beroende på land och sektor. Fattiga länder måste kunna utveckla sina industrier, i skydd från dödlig konkurrens från det globala nord. Då krävs tullar. Samtidigt borde frihandel uppmuntras där den kan, eftersom alla tjänar på att handla med det som de är bäst lämpade att producera. Men bara under förutsättning att den bedrivs på ett rättvist och hållbart sätt.

Det var på sätt och vis det som Attac-rörelsen sökte åstadkomma med förslaget om en skatt på alla finansiella transaktioner, som sedan skulle återinvesteras i de underutvecklade länderna. Tanken att denna idé skulle ligga till grund för Trumps tullar, som Andreas Bergh hävdar, är så skrattretande att den hade kunnat komma från Vita huset självt.