Debatt: Högerextremism är ett symtom

Många rader har skrivits om den tragedi som drabbade Ing-Marie Wieselgren. Jag kan bara instämma. Det är rent ut sagt för jävligt och alla tankar går till anhöriga och nära & kära.

Utöver det måste det faktiskt sägas: Det duger inte att skylla såna här dåd på politiska ideologier.

När unga män från förorten går med i gäng och beger sig in i kriminella liv så tänker de allra flesta att det beror på destruktiv maskulinitet och förlorat hopp. Att mer närvarande vuxna, ett varmare och mer humant bemötande från ”samhället” samt förebyggande åtgärder är rätt väg att gå. Och det är förstås korrekta tankar.

Men när en annan förmodat vilsen och hopplös man begår ett mycket liknande dåd i Almedalen så lyfts hans högerextrema sympatier fram som en orsak. Men högerextremism precis som gängkriminalitet är inte en orsak, det är ett symtom. Ett symtom på att unga män behöver hjälp.

Av någon outgrundlig anledning tror många, fortfarande, att hårda tag och förbud kan motverka våld och destruktiva livsstilar. Sluta.

Det är en sak att moderater tuggar på som vanligt men när i övrigt kloka människor med solidaritet som ledord inte kan sträcka ut sin solidaritet till unga män som faktiskt mer eller mindre slumpmässigt hamnat i en annan sorts elände än det vi på vänsterkanten är vana att känna solidaritet med, så blir det plötsligt en diffus, ogenomtränglig ondska som används som förklaringsmodell.

Det är för svagt. Det är en undermålig analys. Det är INGEN skillnad på en ung vilsen man som väljer att gå med i en nazistisk organisation och en ung vilsen man som går med i ett kriminellt gäng. Det är två olika nyanser av ett desperat rop på hjälp, mening och samhörighet.

Jag är övertygad om att Ing-­Marie, i sin roll som överläkare inom psykiatrin, stött på många män med otaliga problem. Många av dem har säkerligen en våldsam och brokig historia. Jag tror också att hon kunde se kopplingen mellan psykisk ohälsa, hopplöshet och ökad våldsbenägenhet.

Jag hoppas att vi nu kan hedra hennes minne genom att sluta alienera de som allra mest behöver bli inkluderade. Jag säger inte att vi alla ska krama nazister, men vi måste börja förstå varför unga män blir nazister, gängkriminella eller terrorister. Det enda sättet att förebygga såna här tragedier är inkludering, inkludering, inkludering. Varje gång vi exkluderar så skapar vi en ny potentiell våldsverkare. Alla ska ta mig fan med. På riktigt. Ett samhälle som skapar losers kommer alltid att få smaka på förlorarens hämnd.

För att förebygga detta behövs det mer resurser i skolan och hos socialtjänsten. Det behövs mer resurser inom psykiatrin och det behövs enormt mycket mer arbete med att diskutera och dissekera de destruktiva mansnormer som gör att ledsna och ensamma män blir arga och våldsamma män. Det krävs också en på riktigt osläcklig och sant empatisk solidaritet som inte bara appliceras när det är bekvämt.