Debatt: Hjälparbete måste förenas med en tydlig politisk kamp

Under det senaste året har fattigdom och utsatthet blivit mer synligt både i media och på Stockholms gator. Som reaktion har det startats välgörenhetsprojekt med syfte att skänka mat, kläder och liknande till dem som drabbas värst. Engagemanget är bra, men saknar ofta en kritik mot de politiska system som skapat utsattheten, skriver företrädare för nätverket Ingen människa är illegal (IMÄI).

Europa stänger sina gränser för människor som migrerar i hopp om ett bättre liv medan kapital får flöda fritt in i unionen. En ökad gränsbevakning är ett beskyddande av tillgångar och upprätthållande av globala klasskillnader. En konsekvens av detta är en växande papperslös underklass i Europa. Den rådande migrationspolitiken gör att papperslösa inte får tillgång till samhällets välfärd. Deras få lagstadgade rättigheter nyttjas ofta inte av rädsla för gränspolisen, som inte drar sig för att söka upp sjukhus och skolor som ett led i effektiviseringen av deportationsmaskineriet. Många blir då beroende av ickestatliga initiativ som vårt nätverk. Det är den politiska förklaringen till IMÄIs existens, som vi måste vara medvetna om för att vårt arbete ska få politisk relevans.

Ojämlika system störtas inte med hjälp av biståndsprojekt och välgörenhet. Precis som de flesta globala biståndsprojekt inte skapar egenmakt hos utsatta grupper missar många lokala välgörenhetsinitiativ i Sverige att kritisera en brutal maktordning och möjliggöra en verklig förändring.

Välgörenhetsinitiativ som håller människor precis ovanför ytan, utan politiska formuleringar och strategier för strukturell förändring, bidrar bara till att viktiga konfrontationer undviks och behovet av en verklig omfördelning blir mindre uppenbar. Nödvändiga protester uteblir medan givaren som åtnjuter fördelarna av det ruttna samhällssystemet kan sova gott om nätterna. Istället för att dela med sig av privilegier som bygger på andra människors underordning rättfärdigar gåvan givarens samhälleliga förmåner genom att påvisa hens godhet. Samtidigt fortsätter människor att lida brist på medborgarskap, fast bostad och kontroll över sin egen tid och rörlighet. Vi ser en risk att de nya initiativen fastnar i den problematiken.

I en verklighet där människor riskerar att frysa ihjäl på Stockholms gator är det inte konstigt att människor känner ett behov av att släcka bränder och sätta plåster på de sår som rivs upp av det kapitalististiska systemet. Förstå oss rätt, en känsla av att något är fel i samhället och en vilja att hjälpa till ska tas vara på, men då måste vi våga vara arga och systemkritiska. Praktisk hjälp är nödvändig när de sociala skyddsnäten nedmonteras. Solidaritetsarbete måste dock innehålla en politisk ilska och en kritik av rådande strukturer för att vara just solidariskt, annars hamnar vi i ett ständigt återskapande.

Vi som är aktiva inom IMÄI ställs ofta inför svårigheten med välgörenhetsliknande politiskt arbete. Som ett led i vårt arbete för en värld utan nationsgränser utför vi ett praktiskt solidaritetsarbete för att minska de katastrofala konsekvenser gränssystemet innebär för de drabbade. Utdelning av mat, kläder, SL-kort och pengar till hyra som är en del av arbetet, resulterar lätt i en relation som för oss känns skev, mellan ”god givare” och ”tacksam mottagare”. Vårt sätt att tackla det på är alltså att tänka i termer av omfördelning och krossande av strukturer istället för välgörenhet.

Vi ska vara solidariska och finnas där när samhället sviker. Men då måste vi grunda det i en vilja att förändra det system många av oss gynnas av, inte bara hjälpa människor som är så utsatta att vi inte kan blunda för det. Vår önskan är att de som utsätts för gränssystemet och andra skeva maktsystem ska ha tid och kraft att själva protestera och kräva sina rättigheter. Vi eftersöker ännu fler praktiska solidaritetsarbeten förenade med tydliga politiska agendor och en större gemensam politisk kamp. Vågar vi vara radikala så kan vi tillsammans skapa verklig förändring.

Ingen människa är illegal, Stockholm