Debatt: Historiska museets utställning missar folkrörelserna

Den är uppbyggd som en trestegsraket. Först en rubrik och ett anslag som introduceras för besökaren genom en gång där väggarna är tapetserade med stora fotografier från en rad massdemonstrationer som ägt rum i Sverige allt från de stora rösträttsmarscherna vid förra seklets början till hembiträdenas kamp för drägligare arbetsvillkor på 1930-talet och kampen mot kärnvapen på 1950-talet. Här betonas den kollektiva kampens betydelse för segrarna.

Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141  

Därefter kommer vi in i en långsmal hall där en rad skärmar med text och bild berättar om olika rättigheter. Det handlar om rätten att rösta, rätten till sin kropp, rätt till sin sexualitet, rätten till språk med mera. Det tredje steget utgörs av en lärarhandledning. Skolmaterialet vänder sig till ungdomar i nionde klass i grundskolan samt gymnasiet och handlar uteslutande om rätten till kroppen.

I inledningen fastslås kollektivets betydelse för kampen för mänskliga rättigheter. Som besökare förväntar en sig därefter ett tydligt avstamp i de breda och kollektiva strider som arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen, kvinnorörelsen och de övriga stora folkrörelserna förde kring förra sekelskiftet och genom 1900-talet för att få till stånd drägliga livsvillkor för alla. Att det var just dessa breda kollektiva rörelser som lade grunden till välfärdssverige är ju knappast ett okänt faktum. Det var även de under lång tid pågående fackliga och politiska striderna för rätten till arbete, till en skälig lön, till ett tak över huvudet och till möjlighet till utbildning, som banat väg för andra strider och krav på jämlikhet och solidaritet mellan alla människor i samhället. Men detta förtigs i utställningen.

Här presenteras istället ett antal individer, som var och en kämpat för rättigheter under olika tidsepoker. Deras insatser lyfts fram i välmenande texter med en tydlig ton av att nu är vi alla överens. Visst har enskilda personer haft betydelse, som representanter för de rörelser vars idéer de fört fram, men utan breda massrörelser bakom sig hade deras kamp knappast haft någon möjlighet att lyckas. Varför har utställningens upphovsmakare så konsekvent valt bort alla de stora och helt avgörande strider som till exempel förts av fackföreningsrörelsen och kvinnorörelsen under drygt hundra år? Är utställningens format ett hinder? För inte kan det väl vara så att de helt enkelt saknar kunskap om Sveriges politiska historia? En annan förklaring kan vara att de medvetet har valt att bortse från den fråga som varit avgörande och som fortfarande är den mest avgörande frågan för våra mänskliga rättigheter; nämligen klassfrågan.

Man kan fråga sig varför, men kanske är det inte så märkligt då de senaste trettio åren inneburit en kraftfull högersväng i politiken och en förödande demontering av det som en gång kallades för välfärdsstaten. Anser man att arbetarklassen inte längre existerar och att ekonomisk jämlikhet är något som varje individ själv får försöka uppnå, då är steget inte långt till total förnekelse av de segrar som arbetarrörelsen efter lång och mödosam kollektiv kamp lyckats uppnå. Då är det givetvis enklare att fokusera på identitet och kön och lyfta fram mänskliga rättigheter som något varje individ alldeles på egen hand kan kämpa för. Samhällsförändringar som verkligen går på djupet är alltid ett resultat av breda folkliga rörelsers agerande. Men den kunskapen förtigs i den här utställningen.

Varje kamp som förs har en eller flera motståndare. Utan motstånd funnes ju ingen orsak till kamp. I den här utställningen finns däremot inga definierade fiender eller motståndare. De som motsatt sig rättigheterna är lite diffust ”dom”, ”vi andra” eller ”staten”. Att det helt saknas definitioner av motaktörerna i denna utställnings historieberättelser gör exemplen obegripliga. Vem var det som höll emot att kvinnor skulle få rösträtt kring förra sekelskiftet? För det kan väl inte vara så att uttalanden av enskilda riksdagsgubbar i första kammaren var avgörande? I de rosa cirklarna i utställningens golv citeras några av dessa. Men vilka samhälleliga krafter var det som motarbetade att människor skulle få drägligare livs- och arbetsvillkor? Vem motarbetade kvinnors rätt till abort och varför förnekades homosexuella människor rätten till äktenskap och familjeliv? Varför motarbetades varje form av sexualitet utanför det av kyrkan sanktionerade äktenskapet?

Eftersom utställningen framför allt riktar sig till högstadie- och gymnasieelever känns det begränsande och högst opedagogiskt att bara prata om individers rättigheter utan att sätta in dem i större sammanhang. Det är naturligtvis nödvändigt att tala om medborgarskap och demokratiska grundprinciper inte bara i form av ”rättigheter” utan också i form av skyldigheter.

Vi kan inte enbart kräva något av staten, som ju faktiskt i ett demokratiskt samhälle med parlamentariskt styrelseskick är skapad för att representera vår gemensamma vilja och uppfattningar. Som medborgare har vi också skyldigheter att bidra till samhällsbygget. Vilken sorts individer formar vi av våra skolelever genom att förtiga skyldigheterna och enbart betona rättigheterna så som det sker i den här utställningen? Hur ska unga människor som växer upp idag kunna delta i de framtida kamperna för rättigheter om vi inte har identifierat motståndet? Och hur ska de förstå att styrkan ligger i att organisera sig och gå samman?  

Tyvärr är det väl så att när nu den socialdemokratiska ideologin ersatts med den nyliberala inom i stort sett alla områden, har inte längre etablissemanget något att frukta från arbetarrörelsens håll. Ett välbehövligt uppvaknande till att Sverige behöver mer än en berättelse, har skapat en rädsla för det kollektiva. I dessa tider är det enkelt att fokusera på identitetspolitiken och i olika försök vilja stå för jämlikhet och arbeta med inkludering av minoritetsgrupper medan den verkliga ojämlikheten, nämligen den ekonomiska ojämlikheten mellan arbetarklass och kapital och överhet inte synliggörs.

Fokus skiftar då från tanken på en generell jämlikhet mellan alla medborgare till inkludering och kompensation för enskilda grupper. Men vi är trots allt på ett statligt historiskt museum och borde kunna förvänta oss att de långa historiska perspektiven presenteras och inte att museet visar en utställning som så uppenbart lämnar besökarna med en diffus känsla av att det enda som ligger bakom oss är ett töcknigt, löjeväckande och förkastligt förflutet som vi alla bör ta avstånd ifrån.

Ewa Bergdahl, kulturhistoriker och f d museichef, idag ordförande i Föreningen Arbetarskrivare samt Maria Sandelsällskapet

Kersti Berggren, arkitekt och verksamhetsledare vid Värmlands museum, har tidigare arbetat bl a på Riksantikvarieämbetet.

Fotnot: Debattartikeln har tidigare publicerats i en längre variant på Utställningsestetiskt forum.

Svar direkt: Varje människas kamp har betydelse

Utställningen 100 % kamp – Sveriges historia är en utställning som är en fortsättning på projektet Heterogena kulturarv, ett samarbete mellan Regionmuseet Kristianstad, Västmanlands läns museum, Historiska museet och Sundsvalls museum.

Först en förklaring till den trestegsraket, som beskrivs i debattartikeln av Ewa Bergdahl och Kersti Berggren. 100 % kamp producerades som en vandringsutställning av Regionmuseet Kristianstad, med Anna Furumark som idégivare/projektledare och med Mikael Eivergård som forskningsansvarig. Efter att ha visats i Kristianstad har utställningen vandrat vidare på riksturné. Varje museum har gjort tillägg till själva vandringsutställningen, vilken utgörs av de enskilda människornas berättelse i Bergdahl och Berggrens debattartikel. På Historiska museet utgör det första rummet besökarna möter, det vill säga bilderna av massdemonstrationerna, deras egna tillägg. Lärarhandledningen, som hör till utställningen, är framtagen av Forum för levande historia i samarbete med projektet Heterogena Kulturarv.

I varje utställningsprojekt tvingas producenten att göra en mängd medvetna val. Att göra den totala utställningen om något ämne över huvud taget är förstås en omöjlighet. I 100 % kamp har valet fallit på att lyfta den enskilda människans kamp för sina och/eller andras mänskliga rättigheter. Folkrörelsernas kamp är en fråga som redan tidigare har lyfts fram i många sammanhang, så även i utställningsform.

Att utställningen väljer att ”bara” lyfta den enskilda människans kamp handlar inte om att nedvärdera eller osynliggöra den kollektiva kampen. Det handlar om valet att denna gång lyfta historier som tidigare sällan berättats. Kanske kan det, i detta jag- centrerade samhälle, till och med vara så att den målgrupp utställningen vänder sig till kan känna igen sig som individ och se att varje människas kamp har betydelse, vare sig man är en del av det som beskrivs som ”de stora folkrörelserna” eller inte.

Anna Hadders, turnéansvarig för 100 % kamp, Regionmuseet Kristianstad

Anna Hansen, Museichef/Landsantikvarie i Skåne, Regionmuseet Kristianstad