Debatt: Heja Erdogan! Heja Orban!

Den Nato-ansökan som den dåvarande socialdemokratiska regeringen lade fram under stor hast för åtta månader sedan med entusiastiskt stöd från hela den borgerliga oppositionen tillkom med prompt åsidosättande av gängse demokratiska regler och beslut i socialdemokratiska partiet. Alliansfriheten står inskriven i partiprogrammet och så sent som månader innan hade vår högsta politiska instans – partikongressen – enhälligt beslutat att alliansfriheten är en bärande del av svensk utrikespolitik. Men den ryska invasionen av Ukraina ursäktade alla de demokratiska åsidosättanden som krävdes för att kasta in en dåligt förberedd ansökan. Säkerhetsläget hade i ett slag försämrats drastiskt och krigsrisken ökat dramatiskt – även för vårt eget land, menade den svenska försvarsberedningen sekonderad av Natokommissariatet. 

När den nya regeringen överger enprocentsmålet för vårt bistånd försäkrar den samtidigt att Natos krav på att två procent av vår BNP ska gå till försvaret kommer att infrias. Detta ska ske så snart försvarsledningen preciserat vilka ytterligare vapenköp och mobiliseringar de avser göra, och allra senast 2025. 

Resonemanget bygger på att upprustning är säkraste vägen till fred och att säkerheten ökar ytterligare om så många länder som möjligt – med vilka man delar värderingar – också rustar upp. Där ingår alltså Turkiet och Ungern och alla de upprustade länderna i Nato som skall stå under amerikansk militär ledning. När det gäller denna gammalmodiga form av krigföring kommer för Sveriges del hotet uteslutande från Ryssland. Är det rimligt att tro att Sverige, omgivet av Nato-länder, skulle invaderas av ett Ryssland som kan föröda men inte bemäktiga sig främmande områden ens i sitt närområde? En stormakt på dekis med en verklighetsfrämmande ledare med storhetsvansinne som har atomvapen låter som en farlig brygd, men är bästa försvaret verkligen en konventionell krigsmakt med fler kanoner, tanks, ubåtar, stridsflygplan och via Nato öven atomvapen? 

Vid det moderna, aseptiska kriget som nu pågår parallellt med det konventionella hjälper inget Natomedlemskap – tvärtom! Ett medlemskap ökar risken för att utsättas för angrepp på energiförsörjningen, IT, vatten och födotillgång understött av desinformation. Denna krigföring sker under radarn och kan föras på distans. Mot den hjälper inga tanks och här är också de potentiella förövarna fler, inte bara stater utan även företag, enskilda grupper och individer. En anständig migrationspolitik och ett bevarat eller utökat bistånd med inriktning på jämlikhet, mänskliga rättigheter och klimatomställning är viktiga delar i den nationella och internationella säkerhetspolitiken som nu får stå tillbaka för ökade resurser till en ”medeltida” miljöfarlig krigföring.

En med dessa perspektiv rimlig utgång vore att Finland med sin långa gräns mot Ryssland erhöll medlemskap, medan vi ställdes åt sidan och kunde ägna oss mer åt nu slumrande direkt fredliga insatser som till exempel aktiv diplomati och intensiva insatser för medling. Vi ska utöka stödet till Ukraina, men inte med vapen, utan ett generöst flyktingmottagande och humanitär hjälp till sjukvård, äldrevård och skolverksamhet. 

Sveriges säkerhet gynnas bäst av ett fullföljt EU-med­lemskap, vilket omfattar att ingå i Euro-samarbetet. Vi bör invänta den utredning om ett gemensamt europeiskt försvar som pågår i EU, och därefter ansluta till det så snart förutsättningarna finns. Det är skillnad att vara medlem av ett försvar knutet till en fredsbevarande gemenskap och att ingå i en ren militär gemenskap under amerikansk ledning.