Facken måste ta feminismen på allvar

Vi vill prata om jämställdhet och inkludering och om fackets roll i att i vissa fall cementera ojämställdhet under feministiska förtecken. Vi saknar ett brett maktperspektiv inom facket – och följaktligen faktiska åtgärder – som utvidgar klassanalysen till att också innefatta kön, etnicitet, ras och andra normsystem som organiserar samhället och maktrelationerna mellan människorna i det på olika sätt.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Som deltagare på kursen Genus och Mänskliga Rättigheter på Röda Korsets Folkhögskola har vi undersökt hur det arbetas med jämställdhet inom facket. Genom samtal med personer utanför och inom LO, TCO och SACO har vi försökt nysta i vad som brister i arbetet kring jämställdhet och inkludering.

Vi är inte experter på varken facket, politik eller historia eller tillhör någon akademisk elit. Vår utgångspunkt är våra liv, våra arbetarklasshem på landsbygden. Våra pappor inom industri och mammor inom omsorg. Vår syn på facket som en självklar del i definitionen av ett demokratiskt och jämlikt samhälle. Vi har sett hur fackets roll har förändrats över tid och därmed har vårt intresse vuxit för att jobba mot att vilja stärka fackförbundens roll i samhället.

Jämställdhet är fortfarande en särfråga inom fackförbunden. Det är ett arv från tiden då arbetaren likställdes med den vita, heterosexuella mannen; en tid då kvinnorna exkluderades från positionen arbetare och därmed utestängdes från den fackliga rörelsen. Det ser vi spåren av på den könssegregerade arbetsmarknaden och inom lönestatistiken.

Konsekvenserna av att jämställdhetsfrågan inte tagits på allvar har vi sett det senaste halvåret i form av ett massivt upprop från kvinnor oberoende av klasstillhörighet, yrkeskategorier och kontext. Enligt vår uppfattning har folkrörelsen #metoo flera beröringspunkter med den folkrörelse som fackförbunden bygger på och (förhoppningsvis) fortfarande är.

Diskursen om att det kollektiva har förlorat sin roll i samhället till förmån för det individualistiska tankesättet måste vi se bortom för att kunna gå vidare. #Metoo visar att kollektivet är starkt, att solidaritet spelar roll, att en omfattande protest kan göra skillnad. Fackföreningsrörelsen måste hitta tillbaka till dessa tankar och fånga upp den kraft som #metoo burit med sig.

Bland de fackliga tjänstepersoner och ombud vi träffat uppfattade vi en viss samstämmighet i synen på frågan om jämställdhet inom facket. Det finns en frustration över att det inte avsätts mer resurser till arbete med en sådan viktig fråga och vi möttes av olika förklaringar till varför ämnet inte får mer plats, till exempel att förbundet är för litet, för splittrat, för tungrott eller att ansvaret ligger på arbetsgivaren.

Nästan uteslutande träffade vi även kvinnor som kan beskrivas som eldsjälar, det vill säga personer som baserat på ett personligt engagemang driver arbetet med jämställdhet och inkludering på förbundet. Ibland ingår det inte ens i deras arbetsbeskrivning, utan är ett engagemang som bedrivs utöver ordinarie arbete.

Vi tror att detta sätt att organisera jämställdhetsarbetet leder till att eldsjälarna ger legitimitet till förbundet att ”ha ryggen fri”; att det utåt sett ser ut som att förbundet jobbar aktivt med jämställdhet utan insikten om att det krävs både resurser, brett engagemang och kontinuitet för att uppnå verklig effekt. Som en kvinna sa: ”Om jag försvinner imorgon skulle ingen jobba med det här” – detta trots att förbundet tagit beslut om och utåt sett jobbar för jämställdhet.

Det är alltså bekvämt för en arbetsplats att det finns en så kallad eldsjäl, trots att det riskerar att bli ett feministiskt alibi som snarare upprätthåller status quo än förändrar något i grunden. På samma sätt kan till exempel en hemsida med #metoo-berättelser eller en medverkan i en Prideparad skymma det faktum att det inte arbetas mer aktivt med frågan.

Vi har sett ett tydligt glapp mellan SACO, och till viss del även TCO, och LO-förbunden. LO-förbunden har visat sig vara mer självkritiska och utgår från att de måste gräva där de står, medan akademikerförbunden i högre grad distanserar sig från problemen med ojämställdhet (till exempel genom att ha ett högre fokus på lagen och avfärda arbete med normer som ”flum”).

Detta reproducerar idén om den upplysta och jämställda akademikermannen – i motsats till den ojämställda arbetarklassmannen. LO-förbunden å sin sida vilar ofta på en feministisk värdegrund och håller utbildningar kring machokultur men på styrande positioner finns gamla normer kvar som vi uppfattar vara hämmande för en utveckling.

Under våren har det av fackförbunden släppts flera rapporter och anordnats seminarium kring #metoo som visar på en förändringsbenägenhet. Även om arbetsgivare och arbetsgivarorganisationer har ett stort ansvar kan fackets roll inte nog understrykas. Har fackstyrelsen på en arbetsplats kunskap om arbetsgivarens skyldighet blir det svårare för arbetsgivaren att vara passiv.

Idag är utbildning en arena där jämställdhet befästs som en särfråga från fackförbundens håll. Trots att det erbjuds utbildningar ligger problemet i att de som kommer på dessa ofta är personer som redan innan har ett intresse av frågan, vilket hämmar utbildningarnas förändringspotential.

Utbildningarna behöver vidgas och användas för att nå fler inom förbunden vilket kräver ett annat helhetstänk. För in frågorna i den obligatoriska utbildningen för förtroendevalda och fackstyrelser på arbetsplatser och behandla dem som de mänskliga rättigheter de är.

Sedan 1 januari 2017 säger diskrimineringslagen att arbetsgivare i samverkan med arbetstagare – ofta i form av fackförbund – ska bedriva ett aktivt arbete med att förebygga diskriminering på arbetsplatsen. Det betyder att också fackförbunden ska utforma sin egen verksamhet utifrån denna bestämmelse utöver att de tillsammans med arbetsgivare ska vara en aktiv del i arbetet på respektive arbetsplats.

Som många har påpekat före oss ligger problemet inte i lagen i sig, utan att den inte efterlevs. Vi har uppfattat en skiljelinje mellan å ena sidan lagen, å andra sidan normer och värderingar. Problemen som #metoo visat på kommer inte att lösas om vi inte binder samman dessa.

Att prata om lagen innebär enligt oss att förändra och synliggöra förlegade patriarkala vithetsnormer och att bryta den tystnadskultur som möjliggör lagbrott. Även här kommer utbildningen in och blir avgörande för fackets, medlemmarnas och förtroendevaldas förutsättningar för att kunna lyfta frågan och sätta press på arbetsgivare.

Vi älskar facket. Vi älskar folkrörelsen. För oss är det oumbärliga delar av ett demokratiskt samhälle. Vi förstår att ojämlikhet och ojämställdhet är stora och komplexa frågor som måste angripas på alla nivåer i samhället. #Metoo visar dock att det kollektiva och solidariska fortfarande är en kraft att räkna med i vårt individualistiska samhälle och vi tror att fackföreningsrörelsen kan vara en motpol till en alltmer splittrad samhällskropp.

Det är här facket är viktigt: att det i det fackliga löftet finns en princip om att inte ställa människor mot varandra, om allas lika värde och om mänskliga rättigheter. Oavsett om du tillhör LO, TCO, SACO eller förbund utanför centralorganisationerna – låt det inte bara vara fina ord på pappret.

Kära fackföreningsrörelse, nu vill vi att du visar att du menar allvar. Låt den kollektiva kvinnokraften för en gångs skull visa vägen.