Debatt: Haveri när Sverige valde trollens linje

Regeringen framhärdar med att beskriva, senast genom migrationsministern och EU-ministern i Dagens Nyheter, att 2015 kommer att gå till historien som det år då både det svenska och europeiska mottagandet av asylsökande havererade. Det är ren historieförfalskning. Det som havererade 2015–2017 var migrationspolitiken.

Mottagandet fungerade alldeles utmärkt när civilsamhället grep in. Några veckor av relativt kaos men civilsamhället mobiliserade och ordnade ett välkomnande mottagande. Stadsbiblioteken organiserade språkkafé. Kommunernas socialtjänst gick på högvarv och rekryterade gode män. Sängplatser organiserades och flyktingarna kunde andas ut. De främlingsrädda brände ner några flyktingförläggningar men det upphörde.

Det som havererade var flyktingpolitiken. Politikerna tog till sig nättrollens berättelser om skäggbarn och våldtäktsmän. Inrikes­ministern sa att 70 000 skulle utvisas och Migrationsverket började omformulera sig. Från att se vad som talar för att bevilja asyl började utredas hur ett avslag på asylansök­an bäst kunde motiveras. Vidare infördes ett vetenskapligt haveri med medicinska åldersbedömningar. Mer finns att läsa i vitboken ”Den onödiga flyktingkrisen”.

I Tidöavtalet prioriteras återvändandet. Verkligheten talar emot denna fixering vid återvändande eftersom det inom EU råder en demografisk åldrandekris. En ökande andel inrikes födda arbetar färre timmar. Detta kompenseras av yngre utrikes födda med fler arbetade timmar och ökad sysselsättningsgrad. I Sverige har invandringen mildrat den ekonomiska mot­vinden från ett åldrande Sverige.

Återvändartåget med sina godsvagnar är en idé från dem som i alla tider önskat utvisa muslimer och andra ”främmande element i den svenska folkstammen”.

Åren efter 2015 blev för de kommuner som tog emot många flyktingar de ekonomiskt bästa åren på länge. Genom att ta emot och investera i flyktingar – det vill säga människor och därmed reella resurser – kommer samhällena i Sverige och EU att gynnas, skriver statsvetaren Peo Hansen i boken ”Migrationsmyten”.

Men regeringen vill snarast slänga ut 7 000 unga vuxna med afghansk bakgrund som kom hit som tonåringar och där Sverige har investerat i deras gymnasieutbildningar och försörjning under sju långa år.

Det tar 20 år och cirka 3,5 miljon­er kronor för varje barn fött i Sverige att komma så långt att börja jobba, betala skatt och bli självförsörjande. Föräldraförsäkringen, förskolan och grundutbildningen är stora investeringar. De afghanska unga vuxna har i jämförelse kostat betydligt mindre men beräknas var och en i ett livsperspektiv tillföra Sverige drygt tre miljoner kronor. Sammanlagt vill regeringen att Sverige slänger bort över 24 miljarder kronor bara med dessa ungdomar!

Regeringen undviker nämna att utvisning av alla i det så kallade skuggsamhället kräver en kostsam organisation som gör Sverige till en plats med ständiga ID-kontroller och angiveri som de flesta av oss inte vill leva i.

Den svenska regeringen vill skärpa migrationspolitiken genom att utöva ekonomisk repression mot de utsatta som söker skydd. Genom att göra det ekonomiskt svårt för de som lyckats ta sig hit ska flyende förmås att välja ett annat mer mänskligt sinnat land. EU-rättens eventuellt mer humana regler ska inte hindra regeringen från att skärpa migrationspolitiken och driva sin egen väg. De vill till exempel minska barnbidragen och låta nyanlända kvalificera sig för att få ta del av välfärden. Hur det ska gynna integrationen är en gåta. Barn­bidragen behövs för att göra barnen jämställda med svenska barn vad gäller läsplattor och kläder.

Den mytiska föreställningen om att flyktingarna är brottsliga finns som elefanten i rummet.

De ensamkommande ungdomarna som kom 2015 har hittills haft en lägre brottslighet än svenska ungdomar, inte minst tack vare civilsamhällets stöd. Men de får nu bära skuld för gängbrottsligheten och jagas ut i ett skuggsamhälle med svartjobb, prostitution och kriminalitet.

Migrationen är en av vår tids ödesfrågor och regeringen vill lösa den genom att låta en iskall vind vina över de utsatta flyktingarna och alla andra med invandrarbakgrund.

Vi som engagerat oss i civilsamhället är nästan förlamade av ångest över vad som händer med de ungdomar och familjer som vi solidariserat oss med. Vårt lidande går inte att jämställa med flyktingarnas men kommer också kosta samhället i form av ökade sjukvårdskostnader.

Är det inte fantastiskt att Sverige trots eller tack vare de senaste decenniernas stora invandring, är ett av världens rikaste länder?