Debatt: Har regeringen gett upp om arbetslösheten?

Nedläggningen av 100 förmedlingskontor bör omgående stoppas. Har regeringen i praktiken gett upp ambitionen att få ned arbetslösheten lägre än till 5–6 procent av arbetskraften? undrar Berndt Molin och Bosse Jangenäs.

Arbetsförmedlingen är ifrågasatt. Förtroendet hos medborgarna lågt. Enligt ett i dagarna publicerat kvalitetsindex, (SKI), har Arbetsförmedlingen åter hamnat på särklassig jumboplats i popularitetsligan. Men popularitet är inte en egen gren för en myndighet som har den otacksamma uppgiften att administrera en mycket hög och svår arbetslöshet. Det handlar ofta om förtvivlade arbetslösa med trasig ekonomi.

Arbetsförmedlingens värde ligger inte i ett popularitetsindex utan i förmågan att bidra till att arbetslösheten kan hållas så låg som möjligt, att lediga platser kan tillsättas snabbt och väl och att långtidsarbetslöshet och arbetskraftsbrist begränsas.

Tyvärr har det inte gått så bra under en följd av år. Arbetslösheten är alltjämt mycket hög. Alltfler arbetslösa har hamnat i långvarig arbetslöshet eller ett ständigt kringflackande mellan arbetslöshet, åtgärder och kortvariga, osäkra jobb. Enligt Arbetsförmedlingen kommer 70 procent av de arbetslösa år 2015 att finnas i ”utsatta grupper” med långvarig arbetslöshet eller med risk för detta.

Brist på arbetskraft förekommer, men är i allt väsentligt begränsad till yrken där det inte finns tillräckligt många kvalificerade sökande – något som Arbetsförmedlingen inte kan göra något åt. Men om alla bristjobb teoretiskt skulle tillsättas, minskar arbetslösheten ändå bara med mindre än en procentenhet.

En allt större del av Arbetsförmedlingens arbetslösa behöver kvalificerad rådgivning och aktiva program av olika slag för att kunna ta sig ur arbetslösheten. De cirka 30 procent av alla arbetslösa som inte tillhör ”utsatta grupper” klarar oftast arbetssökandet på egen hand med hjälp av lättillgänglig information.

I budgetpropositionen för 2015 aviseras att Arbetsförmedlingen ska jobba ännu mer med sökande som ”står närmare arbetsmarknaden”. Man påstår att det är ”matchningen” mellan sökande och platser som är det huvudsakliga problemet. En grumlig och sedan årtionden prövad tanke är att förmedlingen via den vägen och med bättre arbetsgivarkontakter ska förbättra även för sämre ställda arbetslösa.

Den offentliga arbetsförmedlingen måste vara till för alla arbetssökande och arbetsgivare. På varje förmedlingskontor bör självfallet finnas en grundläggande service. Men om tid och resurser ännu mer än de senaste åren ska ägnas arbetssökande som klarar sitt arbetssökande själva, finns det fog för uppfattningen att nuvarande resursstarka (cirka 13 800 anställda, 7,7 miljarder kronor i anslag 2015) offentliga arbetsförmedling inte behövs.

Men det huvudsakliga problemet är inte ”matchningen” mellan sökande och lediga platser. Varken jobbsökintensiteten eller ersättningsnivån i a-kassa har enligt aktuell forskning påtaglig betydelse för arbetslösheten. Att påstå motsatsen har varit populärt bland en del politiker, som då ansett sig ha argument för att hålla nere åtgärdsprogram och ersättningar till arbetslösa. Det allt överskuggande problemet är istället att det finns för få jobb att söka – det går många arbetslösa på varje ledigt jobb.

Att ”matchning” och arbetsgivarkontakter måste förbättras har upprepats i årtionden, bland annat av Arbetsförmedlingens tre tidigare generaldirektörer utan att något blivit bättre (alla tre fick sluta i förtid). Frågan är hur Arbetsförmedlingen bidrar till den ”matchning” som inte sägs fungera.

Enligt SCB sker för hela landet i storleksordningen 1,2 – 1,4 miljoner externa rekryteringar per år, varav mindre än hälften gäller jobb som anmälts till Arbetsförmedlingen. Endast för en dryg tiondel av dessa rekryteringar uppger de sökande som har fått jobben att informationen kommit från Arbetsförmedlingen. Men det gäller i de flesta fall bara information från ”platsbanken” på nätet.

Endast cirka 4 procent av dem som rekryterats under ett år uppger på förmedlingens fråga att de fått information om platserna av en handläggare på Arbetsförmedlingen. Det rör sig därmed endast om cirka två personligt förmedlade jobb per anställd och år!

Den senaste generaldirektören har fortsatt med uttalanden i samma tradition. Nu ska Arbetsförmedlingen lägga ned 100 förmedlingskontor för att få utrymme för bättre arbetsgivarkontakter (Publikt, 13/2014). Många arbetslösa ska tvingas resa ännu längre till förmedlingskontoren och själva stå för höga kostnader för det med sina låga ersättningar.

Nu ska man ”ägna mer uppmärksamhet och stöd också mot de grupper som nyligen har förlorat arbetet”. Nu ska arbetslösa enligt generaldirektören inte längre behöva söka jobb de inte är kvalificerade för (DN 24/11), vilket de aldrig ens behövt göra enligt reglerna för ”lämpligt arbete” i a-kassan. Nu ska arbetsförmedlarna inte längre ens behöva lämna förslag på platser att söka när de träffar en arbetssökande (SvD 25/11).

Det är tydligt vart förändringarna syftar. Arbetsförmedlingen ska ägna mindre tid och resurser åt de sämst ställda arbetslösa till förmån för starka grupper och för arbetsgivare. Så ska man bli mer populär. Det handlar 2015 om en kvarts miljon personer med allt längre tider i arbetslöshet som tydligen ska få ännu mindre hjälp att ta sig ur arbetslöshet. Denna bild bekräftas också av de små resurser till aktiva åtgärder för dessa grupper som föreslagits av regeringen i budgetpropositionen för 2015.

Nedläggningen av 100 förmedlingskontor bör omgående stoppas. Har regeringen i praktiken gett upp ambitionen att få ned arbetslösheten lägre än till 5–6 procent av arbetskraften? Ska vi permanent ha ett fattigt B-lag på arbetsmarknaden med en kvarts miljon arbetslösa?

Berndt Molin, före detta utredningschef på AMS och före detta analyschef på Arbetsförmedlingen

Bo Jangenäs, före detta planeringsdirektör på AMS och före detta generaldirektör vid Inspektionen för arbetslöshets-försäkringen, IAF