Debatt: Slakt i Gaza – knäpptyst från högern

Per Wirtén efterlyser i Expressen (29/8) "en moralisk vision" för Israel/Palestina, som tar avstamp i frihet och de mänskliga rättigheterna. Han menar att vi måste lyssna på de röster och rörelser som har trängts undan, som drömmer om "gemensam frihet, säkerhet och respekt för varandras minnen av våld och förluster".

Det är bara att hålla med. Men man önskar att Wirtén hade varit mer konkret. Vilka röster? Vilka rörelser?

Visioner finns det nämligen gott om, i alla fall till vänster. Låt oss ta ”enstatslösningen”, som i Israel förespråkas av gräsrotsrörelsen One Democratic State Campaign, ODSC. Idén är kongenial, två stater slås ihop till en. För, menar ODSC, det finns ju i praktiken bara en stat mellan floden och havet: Israel och de ockuperade territorierna. Det gäller att förändra denna stat inifrån och ge alla individer inom dess gränser fullvärdigt medborgarskap och mänskliga rättigheter.

Lättare sagt än gjort. Här krävs en försoningsprocess av nästan högre kaliber än den som haltande genomförts i Sydafrika. Israeliska judar skulle behöva lämna ifrån sig makt och privilegier, hela det sionistiska projektet nedmonteras, samtidigt som den palestinska befolkningen skulle behöva acceptera att dela landet med en grupp som förtryckt och etniskt rensat dem.

Utopiskt? Absolut. Men idén lever. Enstatslösningen har tidigare diskuterats av Edward Said, och mer nyligen av den palestinska aktivisten Omar Barghouti. Men även i svensk kontext har förslaget förts fram, bland annat av fredsforskare vid Umeå universitet, av filosofen Torbjörn Tännsjö, och i den socialistiska tidningen Flamman.

Högern då? Enstatslösningen är per definition anatema. Bara att ifrågasätta Israel som statsbildning är antisemitism, ett absolut tabu. Det spelar ingen roll att Israel kapsejsar tvåstatslösningen med bosättarkolonister och apartheidmurar; svenska skribenter sticker huvudet i sanden. Det spelar ingen roll att högern i Israel – från Begin, till Shamir, till Netanyahu – aldrig har hymlat om sin målsättning: Eretz Yisrael, ett Stor-Israel som inkorporerar de palestinska territorierna (exempelvis presenterade Netanyahu i dagarna en karta där Västbanken inte existerade, utan hade svalts av Israel). Den sionistiska vänstern, å sin sida, må motsätta sig denna utveckling i teorin, men har varit oförmögen eller ovillig att stoppa dess faktiska genomförande.

Vad tycker Israels försvarare om detta? Huvudet djupare ner i sanden. Kanske pratar man lite vagt om tvåstatslösningen eller idisslar klagomål om vad Yassir Arafat gjorde på ett toppmöte år 2000. I övrigt är man lamslagen. De svenska skribenter som hösten 2023 entonigt krävde att den svenska Palestinarörelsen skulle fördöma Hamas är idag tysta. Inte ens i ljuset av slakten i Gaza förmår de ta bladet från munnen. Inte ett fördömande, inte ett ljud. Den moraliska kollapsen är oförblommerad och total. Vad kan vi förvänta oss från det hållet? Vilka moraliska visioner är möjliga när man fullständigt surrat fast sig vid etnonationalismens mast?

Kanske håller Per Wirtén med om detta, avslutningen på hans text antyder det. Glädjande i så fall. ”One Democratic State Campaign” vill se påtryckningar om enstatslösningen utanför Israels gränser, men de framhåller att utgångspunkten måste vara rakhet och ärlighet. Att peka på brotten som har begåtts och vem som har begått dem. Med andra ord: att man är tydlig med att ansvarsbördan ligger hos Israel. Historiska realiteter kan inte sopas under mattan, tvärtom måste de vara utgångspunkten för de moraliska visioner som Per Wirtén efterlyser. Dessa visioner får nämligen inte livskraft av vaghet och relativisering, utan bara i en gemensam förståelse av vad som faktiskt har hänt, och vad som måste göras.