När en svensk gruvlobbyist frågar men vad är alternativet då? hör jag en djup vilsenhet. När han betonar att det är faktiskt kritiska metaller hör jag ekot från amerikansk gruvpolicy. När han fortsätter det är ju antingen en gruva här, eller en mycket sämre i Kongo, då ledsnar jag. 

Som miljöengagerad tycks det vara ens eviga roll att se igenom, se bortom, tänka större än dessa trångsynta män med makt. De tycks inte kunna föreställa sig en annan värld än den där markerna och skogarna äts upp av allt fler gruvor. En värld som ser ut precis som den gör idag – fast mer och större och snabbare. (bara utan koldioxidutsläpp)

För svenska gruvjätten LKAB är inte frågan om världen ska öka sin gruvexploatering och järnmalmsutvinning, utan när och var. Man har anammat det amerikanska begreppet “kritiska mineraler” för att beskriva mineraler som innehåller ämnen som används i batteritillverkning, och som man ibland hittar i järn. Begreppet hjälper politiker och journalister att svälja med hull och hår en världsbild där deras gruvexploatering är kritisk, alltså nödvändig.

I juni beslutade vi oss på Skiftet att nominera LKAB till Greenwashpriset, ett viktigt antipris som utses årligen av Jordens vänner. Nästan all LKAB:s marknadsföring handlar om att de är en del av lösningen på klimatkrisen. I själva verket är de den fjärde största koldioxidboven i Sverige. Men inte nog med det. LKAB vill öppna en ny stor järnmalmsfyndighet, Per Geijer, som vore en katastrof för miljön och klimatet samt skulle klyva samebyn Gabna mitt itu. Deras verksamhet är som själva definitionen av grönmålning. 

Och svaret från LKAB lät inte vänta på sig.

Per Geijer-fyndigheten är en mörk historia. Den ligger på Gabna samebys marker, där man har konstaterat att renskötseln i området står inför en kollaps.

LKAB måste enligt lag föra dialog med berörda samebyar: men de måste inte omvärdera vad de vill genomföra. LKAB har i decennier finslipat sina strategier för att ignorera renskötarnas protester. Som svar på vår nominering av LKAB till Greenwashpriset skrev presschef och därmed gruvlobbyist Anders Lindberg ett inlägg på sin LinkedIn. Där framgår LKAB:s nuvarande strategi: 

“Kommer vi inte fram i dialogen (med Gabna sameby) blir det Bergsstaten som avgör i beslutet om bearbetningskoncession om en gruva ska få komma till stånd och längre fram – när vi ansöker om miljötillstånd - blir det mark- och miljödomstolen som får avgöra de närmare villkoren.“ 

Ett nej är alltså inte ett alternativ för LKAB. Deras så kallade dialog med samebyn handlar inte om att få samtycke. Slutar inte renskötarna i Gabna protestera, så vänder sig LKAB till statens beslutsorgan Bergsstaten. (Det är tyvärr en effektiv strategi – första kvartalet 2024 inkom 56 ansökningar från gruvbolag varav 0 fick avslag.)

Hur kommer då statliga LKAB till slutsatsen att lösningen på klimatkrisen kräver att de riskerar att utradera en hel sameby? För att besvara detta skulle det kunna skrivas långa forskningsrapporter och krävas genomgående beskrivningar av Sveriges koloniala förflutna och nutid. Så jag kommer inte kunna besvara det här och nu. Men jag har några ledtrådar.

När vi kritiserar LKAB:s gruvplaner, ställer presschef Lindberg hånfullt frågan om miljöaktivister hellre vill ha metaller från Kina till sina telefoner och elcyklar.

När vi kritiserar LKAB:s gruvplaner, ställer presschef Lindberg hånfullt frågan om miljöaktivister hellre vill ha metaller från Kina till sina telefoner och elcyklar. “Eller med metaller från Kongo eller Myanmar?” Metallåtervinning är inte ett alternativ menar han, för att det inte räcker till. 

Men vad måste de återvunna metallerna räcka till? Lindbergs världsbild är inte så självklar som han tycks tro. Måste vi ha hundratusentals nya elbilar? Svaret är nej, det finns andra sätt att transportera oss som skulle kunna göras tillgängligt för fler. 

Faktum är att vi inte bara kan tänka ut nya sätt att organisera samhället. Om vi inte vill offra marker och skogar, välfärd och urfolksrätt i evinnerlighet så måste vi göra det.

Statliga LKAB har med sin nya gruvfyndighet Per Geijer i Kiruna visat att de är beredda att offra allt det. Lindbergs och LKAB:s logik går i linje med regeringens. Sveriges regering och riksdag har ännu att tala om alternativ till mer produktion, mer prylar, fortsatt massbilism, allt fler batterier, fler metaller, samma gamla vanliga. Helt enkelt status quo, fast så utsläppsfritt som möjligt. 

Med en så fantasilös framtidsvision blir det fler gruvor. I så fall gäller det att välja ut natur som anses acceptabel att förstöra, där de lokala intressen och näringar som finns anses vara acceptabla att offra. Rasism spelar en stor roll i att möjliggöra business as usual. Vissa anser att det är människor i andra länder (Lindberg nämner Kina, Myanmar, Kongo) som kan offras. LKAB visar i både ord och handling att det är samer och deras kulturarv som kan offras. Men det självklara svaret för mig (och för dig som läser, eller hur?) är att ingetdera är acceptabelt.

Hittar jämt nya vägar att upprätthålla sitt aktievärde och nya sätt att kamouflera in sig i klimatdebatten. 

LKAB är den svenska gruvjätten som jämt hittar nya vägar att upprätthålla sitt aktievärde och nya sätt att kamouflera in sig i klimatdebatten. Och för att göra det krävs en hel del grönmålning – i ett tjockt nog lager för att även dölja deras totala respektlöshet mot Gabna sameby som de kör över gång på gång.

Därför har vi på Skiftet nominerat LKAB till årets Greenwashpris. Deras presschefs ihåliga argumentation emot nomineringen bekräftar vikten av att synliggöra LKAB:s mörka strategier.