Debatt: Greta behöver en riktig strejk

Under Världsekonomiskt forum i Davos framförde Greta Thunberg sin organisations krav på världens politiska och ekonomiska ledare. Att omgående stoppa användningen av fossila bränslen helt. Ett par dagar senare sa aktivisten: ”Vi kom hit med några krav, självklart har våra krav ignorerats helt och hållet.” Hon verkar ha rätt. Eliten visar inget större intresse för att avveckla sig själv genom inskränkningar i den globala kapitalismen.

Andreas Malm gav under konferensen Marx 2019 en föreläsning om miljörörelsens strategi, med budskapet att fredlighet har en fördel i att väcka sympati, men att en progressiv rörelse aldrig kan nå framgång utan stridsåtgärder. Man måste antingen komma med ett bra bud, eller ett bra hot. I Sverige fick arbetarrörelsen parlamentarisk makt först när risken för kommunistisk revolution var överhängande. Fridays for future verkar tandlösa i jämförelse med suffragetter, svarta pantrar eller koloniernas befrielsekrig. Miljörörelsens så kallat militanta gren, Extinction rebellion, ser mest ut att leta efter närmaste operahus. Malm har särskilt roligt åt att en företrädare för XR i ett tal beskrivit sammansättningen av sin rörelse: ”vi är läkare, vi är advokater, vi är alla.”

Vad är då en lämplig stridsåtgärd för miljörörelsen? Personligen är jag svag för strejken, vilken också råkar vara just vad Fridays for future utger sig för att praktisera. Hade de bemödat sig med  att slå upp begreppet strejk hade de kanske hittat lösningen på sitt problem i själva definitionen. Genom arbetsvägran kan man i teorin stoppa all produktion, sabotera ekonomin, markera sin förhandlingsposition, och tvinga kapitalisterna till förhandlingsbordet.

Skolungdomar har ingen särskilt bra giv till att börja med, eftersom de inte skapar värde. De skapar visserligen opinion och ska snart rösta, men ödelägger inte Exxon Mobil genom att utebli från skolan. Därför vore det önskvärt om facken gjorde gemensam sak med Greta. I slutet av september uppmanade också Fridays for future fackförbunden att strejka. Alla, med undantag för Syndikalisterna, sa i korthet nej. Företag som H&M och Ikea kommenterade: ”Strejka får ni göra på fritiden” (ett starkt skämt jag tar med mig till min absurdistiska rutin på Norra Brunn). Greta strejkar inte ens själv. Hon har haft individuell studieplan, gått ut skolan och tagit ett sabbatsår.

Som Daniel Swedin på Aftonbladet (och facken själva) poängterat kan klimatfrågan inte lösas genom en uppgörelse mellan parterna, eftersom en enskild arbetsgivare inte kan gå kraven till mötes. Men är inte tanken på en vild, politisk strejk tilltalande? Att bryta fredsplikten en enda gång, i denna allomfattande ödesfråga som formligen kräver systemskifte för att få sin lösning. Inte minst är segern oundgänglig, eftersom avstannad produktion inte bara är medel för att nå målet, utan ett tänkbart mål i sig. Själva stridshandlingen räcker för att lösa klimatfrågan. På ett för alla smärtsamt sätt, men trots allt ett sätt. Miljörörelsen har redan mobiliserat över hela världen, tydligen är numera även läkare och advokater ute på gatorna och vevar. Steget är så hisnande litet till att vara det även under arbetstid.