Debatt: Greiders resonemang är antiintellektuellt

Strunta i djupsinnet! Det rådet ger Göran Greider till den svenska vänstern i sin ledare i Dagens ETC 5 februari, som antagligen ska läsas som ett försök att illustrera den ”vänsterpopulism” han numera förespråkar.

Greiders text har flera förtjänster. Inte minst är det sympatiskt att han uppmanar vänstern att inte ryckas med i den pågående kulturaliseringen av den ideologiska debatten, och istället insisterar på att kultur alltid finns i ett materiellt sammanhang.

Men i åtminstone ett fall argumenterar Greider på ett sätt som är populistiskt i ordets sämsta mening, det vill säga i betydelsen antiintellektuellt. Jag tänker här på hans kritik av begreppet bildning:

”Jag har förvånat mig storligen över att så pass många på vänsterkanten är så förtjusta i begreppet bildning. ”Bildning” är ett 1800-talsbegrepp. Längst inne i ordet gömmer sig en stabil medelklassfamilj. Bildningsbegreppet var en gång, i den tyska miljö där det en gång började användas, radikalt. Idag är det i huvudsak ett konservativt signalord som lätt leder till att frihetlig pedagogik i skolan bör bannlysas till förmån för katederdisciplin.

Till råga på allt är det faktiskt artegoistiskt: Inget ord är så antropocentriskt, det vill säga fixerat vid människans väl och ve, som ordet bildning. Min hunds alla kunskaper, och de är omfattande, har ingen plats i bildningsbegreppet och än mindre de kunskaper en varg eller en isbjörn har om de miljöer de anpassat sig till.”

Det stämmer att det fanns många borgare som på 1800-talet svärmade för bildning och att begreppet idag ofta används av högerdebattörer. Men det innebär inte att det skulle vara förpestat. Inom den svenska arbetarrörelsen har det exempelvis länge använts på ett progressivt sätt och det finns ingen som helst anledning att dagens vänster inte skulle kunna ge det en radikal laddning.

Dessutom, det Greider säger om bildningsbegreppet kan man lika gärna säga om exempelvis demokratin. Längst inne i det begreppet bodde det ursprungligen främlingsfientliga slavägare och idag kallar sig de svenska högerchauvinisterna Sverigedemokrater… Bör vänstern därför vara antidemokratisk?

Att begreppet bildning skulle vara antropocentriskt måste för övrigt vara världens sämsta argument. Samma sak kan ju sägas om alla begrepp, eftersom det faktiskt bara är människor som använder just begrepp. Om man bara ska hålla sig med ideal som Greiders hund kan omfatta får man inte bara överge bildningstanken, utan även demokratin, feminismen, medmänskligheten etc. Att bekymra sig om begrepps antropocentricitet är alltså att hemfalla åt just det (falska) djupsinne som Greider ville varna för.

Att begreppet bildning skulle vara antropocentriskt måste för övrigt vara världens sämsta argument. Samma sak kan ju sägas om alla begrepp, eftersom det faktiskt bara är människor som använder just begrepp. Det är inte bara bildningen som utesluter djuren, utan även begrepp som demokrati, feminism, litteratur och medmänsklighet.

Svar direkt: Den ofarliga bildningen

Bildning? Jag gillar inte ordet. Men sätt ordet ”folk” framför det och jag gillar det: Folkbildning. Det svarar Göran Greider.

Nu ska vi se – jag tror att Magnus Nilsson är den tredje eller fjärde professorn i humaniora som blivit oerhört förgrymmad när jag skrivit eller talat kritiskt om begreppet ”bildning.” I Nilssons fall är det extra märkligt. Han skrev en enastående avhandling om den ”moderne” Ivar Lo-Johansson och har givetvis lusläst dennes underbara sågning av den tidiga arbetarrörelsens bildningsideal i romanen Asfalt. En mycket ung Ivar Lo kommer upp till en tidskrift knuten till arbetarrörelsen med en dikt han kanske kunde få tryckt. Redaktören utbrister förnärmat: - Vad är du för en? Har du studentexamen?

Ivar Lo:s satir över en viss typ av bildningstanke, fixerad vid klassiker och helst antika förebilder, förblir träffande. Om en arbetare som bevistat tusen föredrag heter det: ”Han var så ren och gemombildad att han inte längre gjorde någon eller något förnär.” Jag minns samtal med professor Lars Furuland, litteratursociologen, om bildningsidealen på Brunnsvik en gång i tiden: De tenderade att tvätta bort all råbarkad subjektivitet och erfarenhet hos tidens proletärskalder. De skulle bli fina. Inga rap-texter där.

Sedan länge har idag ”bildning” blivit ett honnörsord. Det smäller högre än kritiskt tänkande eller nyfikenhet och passar väl in i en nykonservativ era där all pedagogik för de förtryckta är utdriven med skällsordet ”flumskola”. Bildningstanken var en radikal idé från den tyska upplysningen, verkligen, men den blev snabbt och förblir så starkt förknippad med borgerliga ideal. Här är det den allsidiga personligheten, balanserad, klok, aldrig förbannad, som är idealet – medan den lågutbildade som med hela sin kropp skriker ut sin ilska över något som är åt helvete har en lägre rang och kan avvisas som ”halvbildad” (vilket förr ansågs som det värsta av allt). Bildningsbegreppet tenderar dessutom att vara svårt antropocentriskt och artegoistiskt, i en tid när vi borde anstränga oss att bredda blicken ut över biosfären.

Bildning? Jag gillar inte ordet. Men sätt ordet ”folk” framför det och jag gillar det: Folkbildning. Ett kollektivt projekt, långt bortom den där rena genombildade men ofarliga gestalten som Ivar Lo med rätta raljerade över. Folkbildning – det är farligt. För makten.