Debatt: Gör som Palme skulle ha gjort

För en tid sedan utfärdade Israels försvarsminister Benny Ganz en order till landets krigsmakt att förbereda sig för palestinska motreaktioner när Israels utlovade annektering av en tredjedel av Västbanken börjas sättas i verket vid halvårsskiftet.

Nyligen fastslog den korruptionsåtalade premiärministern Netanyahu att de hundratusentals palestinier som bor i de områden som Israel planerar att annektera inte kommer att erbjudas israeliskt medborgarskap. När det gäller Östra Jerusalem (annekterat 1967), liksom Golanhöjderna (annekterade 1981), finns ett erbjudande till invånarna om att anta israeliskt medborgarskap. Visserligen har drygt 90 procent avstått, men principen att också palestinska invånare i Israel har rätt till fullt medborgarskap har upprätthållits. Genom att tvinga in palestinier i Israel utan att ge dem medborgerliga rättigheter, tar Netanyahuregimen ett principiellt steg mot apartheid, vilket borde vålla motåtgärder från omvärlden.

Sedan Tyskands utrikesminister Heiko Maas vid besök i Israel förklarat att Tyskland på grund av sitt nazistförflutna inte kommer att gå från ord till handling, återstår Sverige som det EU-land som är bäst placerat för att fullfölja EU-utrikesminister Joseph Borells ambition att besvara israelisk annektering med EU-sanktioner.

De rumphuggna områden som blir kvar efter annektering duger inte för att skapa en fungerande stat. Den palestinska myndigheten har därför avbrutit säkerhetssamarbetet med Israel och kan komma att avveckla sitt så kallade lokala självstyre, vilket alltmer liknar den sydafrikanska apartheidens ”bantustan”.

Eftersom det bara är en tidsfråga innan palestinierna är fler än judarna i hela Palestina finns det bara två sätt för den extrema form av sionism som nu styr Israel att bevara judiskt majoritetsstyre – apartheid eller folkfördrivning. Annekteringen siktar till apartheid. Folkfördrivning tillämpades 1948-49, då ju 750 000 palestinier inte flydde frivilligt utan drevs ut med våld – ett faktum som inte blev allmänt accepterat förrän det under 1980-talet påvisades av ärliga israeliska forskare (bland andra Benny Morris: The birth of the Palestinian refugee problem).

Om både apartheid och folkfördrivning skall undvikas finns två möjligheter: Två stater eller en binationell stat. Två stater är FN:s och bland annat PLO:s linje, fastslagen 1988 av Yassir Arafat i Stockholm då han uttalade: ”I recognize Israel”. Binationell stat var PLO:s linje före 1988 och är ju vad som gäller i mängder av stater med flernationell befolkning (exempelvis Finland).

De israeler som vill ha en specifikt judisk stat borde inse att det bara kan ske genom en internationellt stödd tvåstatsmodell. Att det finns visst hopp om att Israel skulle kunna inse sitt eget bästa visas av en färsk opinionsundersökning (publicerad i Times of Israel 8/6), enligt vilken betydligt fler israeler är motståndare till annektering (41,7 procent) än antalet som stödjer Netanyahus politik (32,2 procent). Annekteringsmotståndarna har förstått att annektering på längre sikt leder till Israels undergång som ”judisk stat”, eftersom omvärlden knappast accepterar en apartheidstat som samarbetspartner.  Frågan är bara: Måste det till ett krig med otaliga döda först – eller kan omvärlden, framför allt EU, samla sig till en sanktionspolitik som kan leda till en fredlig lösning?

I denna tid av Palmenostalgi är det naturligt för alla svenskar, och borde vara det särskilt för socialdemokrater, att fråga sig: Hur skulle Palme ha agerat?

Jag vågar tro att Olof Palme hade ansett att Sverige, inte minst genom Palestinaerkännandet 2014, är skyldigt att spela en aktiv roll. Han hade först väckt frågan i EU. Och i FN. Om det inte gett önskat resultat skulle han ha tagit saken i egna händer genom svenska sanktioner mot annekterings-Israel. Gör som Palme skulle ha gjort, Ann Linde, tag initiativ till sanktioner mot Israel för världsfredens skull!