Debatt: Gör om och gör rätt – låt förorenaren betala

Principen att förorenaren betalar eller ”polluter pays principle” (PPP) är inskriven i miljöbalken och ligger till grund för EU:s miljöpolitik. Den är också lätt att förstå för oss medborgare; klart att det som är uppenbart bättre för klimatet ska kosta mindre än det som skadar vår gemensamma framtid!

För transportsektorn måste vi konstatera att det 2024 togs stora steg i fel riktning som 2025 behöver rättas till:

• Norra Europas billigaste bensin. På nyårsdagen sänktes priset på bensin med ytterligare 75 öre per liter, då regeringen lagt drygt 20 miljarder kronor på att sänka skatten på fossila drivmedel. Förloraren är den som gjort ett aktivt klimatval och kör på el eller biogas, och den med sin flexifuelbil vill göra rätt för sig och köra på E85. 


• Tidernas största prissänkning på fossil diesel. Med Europas största minskning av reduktionsplikten och tillkommande skattesänkningar, har Sverige nu lägre dieselpris än Europasnittet. Kollektivtrafiken som bestämt sig för att köra fossilfritt drabbas av merkostnader och förlorar i konkurrenskraft gentemot privatbilismen. Likaså förlorar åkerier och taxibolag som tankar förnybart jämfört med mindre nogräknade konkurrenter som tankar billig fuldiesel. Klimatet tar också stryk, eftersom HVO i snitt har 80 procents minskad klimatpåverkan jämfört med fossildiesel.


• Höjd skatt på el. Sverige har bland Europas högsta skatter på el och från årsskiftet höjdes den ytterligare – bara veckor efter att energiminister Ebba Busch klagat högljutt på att Tyskland driver upp svenska elpriser. Resultatet: Det blir svårare att köra in elbilens merkostnad, lättare att motivera att fortsatt köra fossilt och den som har laddhybrid får minskade incitament att köra på el.


• Avskaffad malus på husbilar, införd malus på etanolbilar. Bonus-malus innebär att bilar med höga utsläpp får förhöjd skatt medan bilar med mycket låg klimatpåverkan får en premie. Men premien avskaffades över en natt och 1 februari urholkas systemet ytterligare. Husbilar med skyhöga utsläpp ska inte längre betala malus, trots att det finns biogas- och eldrivna versioner att välja, att husbilen kan ställas av de månader den inte används, att kundgruppen inte är ekonomiskt utsatt och att samtliga expertorganisationer avrådde från detta i sina remissvar. Samtidigt påförs malus på etanolbilar, trots att etanol E85 är det mest utbredda förnybara drivmedlet och att de nya Flexifuel-bilar som säljs nu är stora och tunga nyttofordon, med hög förbrukning och därmed stor klimatnytta om de körs på etanol. Båda dessa beslut strider entydigt mot förorenaren betalar-principen.


• Inga förmåner för elbilar i trafik. ”Elbilar trängs lika mycket” anförs ibland som argument för varför de ska betala samma trängselskatt som andra bilar – men målen med skatten är också bättre luftkvalitet, minskat buller och i förlängningen minskad klimatpåverkan, och där är skiftet till elbil till solklar nytta. Därför har elbilen lägre eller ingen ”bompeng” i Norge, parkeringsförmåner i Danmark, rätt att köra i stadskärnor i Tyskland och Holland där fossilbilen är portad, och en statlig premie när den säljs begagnad i Frankrike. Inget av detta i Sverige, där alla bilar behandlas lika på vägarna, tvärtemot förorenaren betalar-principen. 

Resultatet av den förda politiken: Rekordökning av Sveriges klimatpåverkan. Tio procent lägre elbilsandel 2024 än året före, medan bensinbilar, laddhybrider och icke-laddbara hybrider ökar. Höjda utsläpp från nya fordon för första gången sen 2018. Ständigt nya rekord i exporten av elbilar från Sverige till länder där de uppskattas mera. Tankningsturism till Sverige för att hamstra fossila drivmedel. Ökade kostnader för privatbilister som kör fossilfritt och försämrad konkurrenskraft för professionella aktörer som tar klimatansvar. Sämre villkor för producenter av fossilfria drivmedel och tillverkare av laddinfrastruktur och därmed uteblivna gröna jobb. 

Gentemot oss medborgare skulle omställningen förstås och tas emot väl.

Detta bryter också mot regeringens egna löften om att ”fixa klimatet” och uppfylla klimatmålen, liksom mot åtaganden i FN att påskynda skiftet från fossilt till fossilfritt. Men värst av allt är kanske den överhängande risken att Sverige missar både det nationella 2030-målet för transportsektorn och EU:s bindande ESR-klimatkrav för år 2030. Halverar vi inte dessa klimatpåverkande utsläpp jämfört med år 2005, måste vi köpa utsläppsrätter och om det inte finns tillräckligt överskott i andra länder måste vi betala dryga böter. 

Ännu kan vi behålla miljarderna i svensk ekonomi istället för att skicka dem till Bryssel. Det kräver inte stora budgetsatsningar, tvärtom förstärks statskassan av att inte längre gynna fossilt. Inte heller behövs stor uppfinningsrikedom; det handlar om att förverkliga vad vi gjort tidigare och vad andra redan gör. Gentemot oss medborgare skulle omställningen förstås och tas emot väl, för i grunden är det ju självklart att förorenaren ska betala.