Debatt: "Glöm inte bort historien i debatten om krigsresor"

När röster nu höjs om förbud mot terror-resor bör debatten föras med en kunskap om vad tidigare experiment har resulterat i, skriver Björn Johnsen, historiestuderande.

IS kan utan att överdriva ses som en av de grymmaste och mest hänsynslösa organisationer världen har tampats med på årtionden och dess framfart har aktualiserat frågan om frivillig värvning. Röster höjs från alla läger om förbud mot terror-resor. Socialdemokraterna föreslår ett totalförbud mot all frivillig värvning utomlands utan riksdagens eller regeringens uttryckliga godkännande.

År 1937 röstades ett förslag igenom som gjorde det olagligt för svenska medborgare att söka värvning till spanska inbördeskriget. Att denna lag idag förkastas, framför allt inom vänstern och socialdemokratin, tycks gå S förbi när de föreslår ett nytt förbud. Under debatterna i riksdagen konstaterades det av både liberaler och socialdemokrater att lagen var en direkt inskränkning av svenska medborgares demokratiska fri- och rättigheter. Somliga beskrev det som ett nödvändigt, tillfälligt ont, medan andra fruktade de demokratiska implikationerna. Tillfällig och endast applicerbar på Spanien var den alltså långt ifrån lika inskränkande som Socialdemokraternas förslag idag. Något S även bör uppmärksamma är att deras rörelse gjorde skillnad på att strida för de olika sidorna. Ideologiska och moraliska kompasser styrde diskussionen. Idag är man kanske alltför snabb att likställa frivillig värvning till det kurdiska motståndet med jihad-resor.

De referenser till frivilligförbudet 1937 jag har noterat kommer från högern, i syfte att argumentera för en liknande lag idag. Per Gudmundson i Neo (#4 2014) och Ivar Arpi i SvD (4/7–14) nämner lagen, men förvränger och utelämnar viktiga aspekter av förbudet 1937. Deras slutsats är att Sveriges förbud mot Spanien-frivilliga grundades i rädslan för återvändande, krigstränade kommunister – såsom de räds återvändande jihadister. I fallet Spanien är detta falskt. I varken politiska eller offentliga debatter var detta ett tungt argument. Lagen infördes efter ett direktiv från London-kommittén. Hur den sen rättfärdigades skilde sig givetvis – vänstern var mer positiv till den demokratiska regimen i Spanien, medan högern gärna såg sidorna som ”samma skrot och korn”. Gemensamt för alla politiska betäckningar var dock att de beskrev lagen som en utbyggnad av non-interventionsavtalet, med syfte att förhindra att ”den spanska elden” spred sig, stoppa fascistiskt stöd till Franco och verka för en pacificering. Den kommunisträdsla Gudmundson beskriver var i fallet Spanien isolerad till en ytterst liten konservativ minoritet. De allra flesta, inklusive liberaler, såg konflikten främst som en kamp mellan en laglig regim och ett fascistiskt uppror. Det är även i ljuset av detta som lagen, både då och nu, har betraktats som ett svek mot Spanien.

De borgerliga skribenterna utelämnar även hur verkningslös lagen var. Över hälften av de svenska frivilliga tog värvning efter att lagen hade trätt i kraft, och i det enda åtal som väcktes frikändes de åtalade. Inte heller lyckades non-interventionspakten, som lagen tillhörde, med sina uttryckliga (alltså inte egentliga) syften – trygga demokratin i Spanien, minska fascistisk inblandning och förhindra uppkomsten av ett nytt världskrig.

Huruvida man bör förhindra jihad-resor idag är en debatt som bör föras, men den bör föras med en kunskap om vad tidigare experiment har resulterat i, samt med en analys om de demokratiska konsekvenserna. Framför allt bör den föras med en historisk förståelse som både Gudmundson och Arpi uppenbarligen saknar.