Glöm inte bort Västsahara

För drygt ett decennium sedan planerade Sverige, som första EU-land, ett erkännande av Palestina och Västsahara. Det fanns en majoritet i riksdagen som var övertygad om att det var önskvärt och en folkrättsprofession som ansåg att det var möjligt och önskvärt. Men regeringen valde att gå vidare enbart med det politiskt tyngre Palestina och förhoppningen var att fler länder skulle följa efter.

Det kom att dröja tio år innan Israels urskillningslösa attack mot Gaza förmådde Norge, Irland och Spanien och eventuellt fler till att följa i Sveriges fotspår. Trots att det till en början stormade efter det svenska erkännandet framstår Sverige med facit i hand som politiskt modigt och rättrådigt som vågade ta ställning först.

Historiskt har Sverige spelat en stor roll även i Västsaharakonflikten genom att vi inom såväl EU som FN vågat ta ställning mot ockupationen och stått upp för folkrätten.

EU-domstolen har vid ett flertal tillfällen beslutat att fiskeri- och jordbruksavtalen mellan EU och Marocko inte får inkludera västsahariska varor då det bryter mot folkrätten om handeln inte kommer Västsaharas befolkning till gagn och om det västsahariska folket inte har givit sitt medgivande till handeln. Redan vid den första omförhandlingen av dessa handelsavtal tog Sverige tydligt ställning emot och hänvisade till folkrätten, men EU har gång på gång inte velat rätta sig efter den egna domstolen och istället överklagat domstolsbeslutet.

Den 4 oktober i år kom EU-domstolens slutgiltiga beslut, som inte kan överklagas, och domen lyder att handelsavtalen mellan Marocko och EU måste upphöra inom ett år.

En fråga som Marocko och deras allierade drivit är att ifrågasätta Polisario, Västsaharas befrielserörelse och folkets representant i FN, som den rätta folkliga representanten gällande handelsavtalen. EU-domstolen bekräftar tydligt att Polisario är det västsahariska folkets representant och denna legitimitet till Polisario och den västsahariska staten är viktig för att stärka förutsättningarna för förhandling på såväl europeisk nivå som i internationella fredsförhandlingar.

Västsaharierna har länge hävdat sin rätt till självbestämmande genom en folkomröstning, en rättighet som enligt FN-stadgan tillfaller alla folk som ska avkoloniseras. Än idag är majoriteten av världens länder överens i FN om att Västsahara är ett icke självstyrande territorium med rätt till avkolonisering och i Sverige har det länge funnits en politisk majoritet som stöttar västsahariernas rätt att få bestämma om sin framtid.

Redan 2012 beslutade Sveriges riksdag att regeringen borde erkänna Västsahara. Två år senare var det mycket nära men istället för ett erkännande hävdade regeringen att de ville förlita sig på att fredsförhandlingarna i FN ska lösa konflikten. Detta trots att fredsförhandlingarna som pågått sedan 1991 stått stilla, då Marocko vägrar möta Polisario vid förhandlingsbordet och vägrar låta FN genomföra den folkomröstning som parterna var överens om.

Sverige har inga möjligheter att förverkliga folkomröstningen men kan genom ett erkännande stärka det västsahariska folkets möjlighet att göra sin röst hörd.

Att fler länder valt att erkänna Palestina i år är en reaktion på illdåden som Israel utsätter civilbefolkningen i Gaza för, och ett bredare erkännande kan bli den viktiga markering som behövs för att få till ett eldupphör.

Marocko bedriver nu en bred påverkansaktivitet för att få fler länder att ställa upp på sin linje.

I Västsahara har situationen i såväl ockuperat område som i flyktinglägren blivit svårare än på många år då internationellt bistånd drastiskt har minskat samtidigt som konflikten har eskalerat i samband med att vapenvilan brutits och kriget återupptagits 2020. Västsahara är fullvärdig medlem i Afrikanska unionen men har i övrigt ”bara” stöd utanför det rika väst. Likt Palestina kämpar Västsahara i underläge mot en aggressiv ockupant som får stöd från såväl USA, Frankrike, Spanien som Israel.

Marocko bedriver nu en bred påverkansaktivitet för att få fler länder att ställa upp på sin linje att befästa den olagliga ockupationen av hela kustremsan utanför den 200 mil långa muren.

Att erkänna Västsahara, som drygt 80 andra länder gjort, kan knappast anses strida mot gängse principer för ett svenskt erkännande. Det finns både ett folk, ett territorium och en effektiv regering som utövar kontroll över delar av det territoriet. Erkännandet är inte heller problematiskt för västsahariernas rätt till självbestämmande. Snarare sätter erkännandet stark press på Marocko att komma vidare i fredsförhandlingarna.

Skulle fler EU-länder följa ett svenskt exempel skulle det vara ett viktigt framsteg och en tydlig signal till omvärlden om att ockupationen måste få ett slut och västsaharierna sin frihet.