ETC Malmö
Debatt: Gjorde allt rätt – men fick ändå inget jobb
ETC Malmö
Det var enkelt för mig att säga ja till att bli mentor till Rachida. Hon var utbildad medicinteknikingenjör och hade inte bott länge i Sverige. Jag hade själv tidigare arbetat som ekonom inom medicinteknik, och det var väl klart att mitt nätverk och hennes kompetens skulle leda till att hon hittade ett jobb, eller åtminstone fick praktik.Det är skribenten och inte ETC Malmö som står för åsikten.
Rachida och jag träffades första gången på mitt kontor. Vi åt lunch tillsammans. Vi hade lätt att prata. Hon berättade om sina mål. Jag berättade om vilka kontakter jag hade.
Rachida utbildade sig till i ingenjör i Köpenhamn. Hon har en masterexamen. Hon är född i Marocko och pratar danska, arabiska, engelska och franska. Och hennes svenska blir bättre och bättre, men klingar klart danskt. Utöver det är hon social och trevlig. Rolig och snäll.
Många av mina kontakter var villiga att läsa hennes CV. Någon åt till och med lunch med Rachida. För att visa hur CV:et kanske kunde bli bättre. Parallellt gjorde Rachida allt rätt för en person som är arbetslös – hon sökte utannonserade jobb, hon gjorde spontanansökningar, hon tog kontakt med branschorganisationer, hon arbetade extra, hon engagerade sig i föreningar och skaffade en språkvän för att svenskan skulle bli bättre.
Det visade sig att ingen av mina kontakter kunde ta emot Rachida ens på praktik. Inte ens en kortare tid. Inte heller någon av dem som Rachida kontaktade på egen hand. Som ni förstår så kan en mediciningenjör väldigt mycket – det är en lång utbildning. Ja, kanske kan vi inte ha högre förväntningar på näringslivet. Men offentlig sektor då? Var det lättare där? På något av regionens sjukhus – där borde det finnas plats för en mediciningenjör som Rachida.
Rachida berättade att hon blivit kopplad runt mellan olika personer i Region Skånes stora organisation. Ingen verkade veta vem hon skulle prata med om praktik. Som journalist trodde jag att det fixar jag lätt. Men inte heller jag lyckades lista ut vem hon skulle tala med. Genom att kontakta en gammal vän som jobbar inom Region Skåne som inifrån tog reda på det lyckades Rachida till slut få kontakt med rätt person. Kunde hon praktisera på SUS? Jo, de skulle se och höra av sig dagen därpå.
Dagen därpå ringde den ansvarige. De kunde inte emot någon praktikant. De hade nog inte tid.
Enligt statistik från SACO tar det längre tid för utlandsfödda akademiker att komma ut i arbete än svenskfödda. Och de tar betydligt oftare jobb de är överkvalificerade för.
Vad gör samhället? Region Skåne har i år börjat med ett projekt som syftar till att utlandsfödda akademiker ska komma ut i jobb. Men det är inget som Rachida har nytta av. Det gäller bara legitimationsyrken som läkare. Fackförbunden konstaterar att det är så här, men mig veterligen gör inte något fackförbund något åt det. Parallellt heter det att små kommuner och landsting har svårt att rekrytera akademiker.
Nu är Rachida mammaledig. Jag vet att hon försöker att njuta av den tiden. Men jag vet att frågan om vad som ska hända efter ledigheten hänger över henne. Har hennes utbildning varit förgäves?
Integration är inte något som andra gör. Det är något som vi gör. Det är därför jag nu för andra gången i år har en praktikant på mitt frilanskontor. En journalist som flytt från Syrien. Vad jag lär mig! Vad han lär sig! Det finns fler som har något att lära.
PS Jag har Rachidas kontaktuppgifter om någon vill anställa en ingenjör, med stora språkkunskaper och stor social kompetens.