Debatt: Per Gahrton: Skadligt när gröna är med i hetskampanjen mot MP

Ett av de obehagligaste inslagen i dagen samhällsdebatt är att hetskampanjen mot Miljöpartiet inte bara kommer från högernationalister och nyliberaler utan också understöds av allehanda svekanklagelser från påstått grönalternativt håll, vilket nu utmynnat i bildande av ett utbrytarparti, Vändpunkt. Skillnaden mellan Vändpunkt och MP tycks ideologiskt och programmatiskt mikroskopisk. Däremot tycks synen på strategi väsensskild.

Medan MP utgår från valresultat och försöker genomdriva så mycket grön politik som är möjligt trots blygsamt väljarstöd (och det handlar ju inte bara om MP utan om hela det grönalternativa spektrat som samlar långt mindre en 25 procent av rösterna), tycks Vändpunkt mena att konkret genomförandemakt är oviktig, i varje fall under lång tid, och att det nu främst handlar om renlärig opinionsbildning.

Men samtidigt varnar ju hela miljörörelsen högljutt för att det håller på att bli för sent! Är det då rimligt att överlåta genomförandemakten till partier som helt saknar gröna insikter? Är det inte bättre att försöka få gjort det som kan göras och samtidigt arbeta för att samla ökande väljarstöd?

Arbetarrörelsen förstod tidigt att det för omvandling av klassamhället till relativ jämlikhet och rättvisa krävdes dels en fristående folklig rörelse som kunde driva radikala krav utan sidoblickar = fackföreningsrörelsen, dels ett politiskt parti som kunde omsätta så mycket som möjligt (det vill säga mindre än önskvärt) i ett demokratiskt valt parlament där också andra krafter än arbetarörelsen hade representation = Socialdemokraterna. Denna strategi gjorde Sverige till välfärdsledande rättvisesamhälle (med alla kända brister och ofullkomligheter).

Nu är det dags för en liknande manöver för att rädda miljön. Hur ska det gå till? Kan detta plötsligt ske enbart genom lokala aktiviter och självstyrande ekobyar? Utan förankring ”uppåt” i lagstiftning och styrning av statsbudgeten och hela samhällsorganisationen?

Det finns ibland en skrämmande naivitet och sekterism hos diverse grönalternativa debattörer som överbjuder varandra i anklagelser mot MP för svek. Problemet är väl inte att MP kompromissar utan att väljarna sviker! Hur ska en demokratisk omställning kunna genomföras utan dramatisk ökning av den gröna väljarandelen? Men hur ska den kunna genomdrivas om stora delar av den grönalternativa rörelsen mest ägnar sig åt självskadebeteende och sekterism och partisplittring?

Jag begär naturligtvis inte att alla seriösa grönalternativa ska stödja MP. Men om man inte inser att en grön omställning kräver ett liknande samarbete mellan utomparlamentarisk radikalism och inomparlamentariskt kompromissande som gjorde Sverige till ett jämförelsevis anständigt socioekonomiskt välfärdssamhälle, så har man lämnat den politiska realismens område och förirrat sig in i drömmar som bara kan ge makten åt de nyliberala och högernationalistiska huvudfienderna.

Politik är en superallvarlig verksamhet. Det finns inget utrymme för verklighetsflykt för då griper fienden hela handen och hugger av huvudet. Sekterismens förbannelse gynnar bara fienden. Vad som skulle krävas är seriös men positiv granskning av vad gröna partier lyckas uträtta i jämförelse med var som kanske hade varit möjligt.

Men den sorts hånfulla totalhets som MP drabbats av från påstådda miljövänner är en allvarlig varningssignal. Inser dagens påstått grönalternativa vad som står på spel? Tror det inte på sina egna fiendebilder? Har de inte fattat att det ÄR allvar och att inre splittring och sekteristisk hånfullhet och meningslösa utbrytningar må tjäna vissa personers egon men hotar den övergripande gröna kampen?

När vi bildade MP 1981 var det en helt ny dimension som tvingades in i maktspelet. Vi har inte varit perfekta, vi har kanske ibland kompromissat för mycket. Men vi har en maktrealistisk grundsyn förutan vilken man bara blir fiendens lekboll. Tyvärr ser jag i svekanklagarna och splittrarna bara en massa tjusigt ideologiblafs, men aldrig en stenhård maktanalys och ett realpolitiskt recept för vad man kan göra här och nu. Om den grönalternativa rörelsen inte skärper sig kommer dess bidrag till världens räddning undan miljö och klimathoten bli en skamlig fotnot.

För egen del är jag stolt över att ha förstått att samhällen inte förändras enbart av goda avsikter och vackra tankar utan att man måste konkurrera om makten. Det var därför vi bildade ett parti 1981, Miljöpartiet. Grundproblemet är detsamma idag. Utan starka socialdemokratiska partier skulle vi aldrig haft årtionden med en välfärdsstat, utan gröna partier blir det ingen grön omställning.