Debatt: Fyrahundra år av otillgänglighet

Den 4 juni inleddes firandet av Göteborg 400 år. För oss med rörelsehinder har det varit 400 år av otillgänglighet. Med svett och tårar har vi försökt ändra på det. Nu ger vi vårt blod för saken. Runt om i staden finns våra affischer som uppmanar alla med makt att tänka om. Vänligt men bestämt, signerat med ”äkta cp-blod”.

Vi har också valt att färga självaste Gustav Adolf blodröd. Statyn är en symbol för Göteborg. Aktionen är en symbolisk handling för att visa det utanförskap som rörelsehindrade dagligen utsätts för i Göteborg.

Nyhetsrapporteringen från Göteborgs jubileum kantades av hurra-rop och glädjetåg. På GIL tycker vi att det är viktigt att synliggöra att det är många som inte kan delta. Inte den 4 juni, men heller inte andra dagar.

Göteborgs Stad har ett uttalat politiskt mål att staden ska funka för alla. Visionen är en inkluderande stad där ”alla göteborgare” ska ha samma möjligheter att delta i samhällslivet. Dessutom förtydligar FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning att ingen människa får diskrimineras eller uteslutas från någon del av samhällslivet.

Men arbetet går trögt. Att Göteborg behöver nytt blod i frågan om att stärka funktionsnedsattas rättigheter och möjligheter råder det ingen tvekan om.

En för mig besvärande orsak till trögheten är att man hänvisar till kultur och tradition som motiv för att låta bli att göra nödvändiga förändringar. För mig innebär det att man bevarar en tradition av att stänga ute och att man värnar om en kultur som osynliggör, förminskar och förpestar.

Man skulle aldrig tolerera att personer med en viss sexuell läggning eller hudfärg skulle stoppas från arbete, shopping, barer, spårvagnar eller hela stadsdelar. När det gäller personer med funktionsnedsättning hejdas möjliggörandet av närvaro och deltagande med argument som att det är fult, kostar pengar och motarbetas av att ”det är mysigare så här”. Tunga dörrar, höga trösklar och gatsten är tydligen så viktig för gemeneman att andra människors rättigheter kan och får kränkas.

I Göteborg verkar just gatstenen helig. I Göteborgs Stads policydokument står det fortfarande att man på gatstensytor ”tillser god tillgänglighet med så kallade släta gångstråk”. Men det är fel! Dessa ”släta stråk” verkar ha hittat det ultimata avståndet mellan olika typer av stenar för att inte matcha med hjulen på en enda rullstol. De är ingen lösning för god tillgänglighet och alla beslutsfattare som har invändningar hälsar vi varmt välkomna att höra av sig, så testar vi dem tillsammans.

Gatsten är ett i dubbel bemärkelse ett vidsträckt problem. Gatsten gör det svårt att ta sig fram om man har rullstol. Underlaget är ojämnt. Gropigheten gör det skumpigt, för många innebär det i sin tur smärta och obehag. Skakningarna kan också utlösa spasmer. Man kan fastna i skarvarna med de små hjulen och handlöst falla ur sin stol. Det gör ont.

För väldigt många i rullstol är faktiskt gatstensbelagda områden sådana man helt undviker. Samtidigt pratar folk om atmosfären som stenen bidrar med. Men för mig är det tydligt vilken stämning den skapar – utanförskap. Det gör också ont.

I samband med vår aktion där Gustav Adolf-statyn märktes blodröd fick jag förresten frågan om det inte var frågan om vandalism. Men röd färg går bort, det är inget problem. För mig är det istället meningslöst och hänsynslöst att dagligen låta otillgänglighet utesluta människor. Frågan i sig visar egentligen bara på hur sjukt det är. Vårt budskap om 400 år av otillgänglighet för en mängd göteborgare äts potentiellt upp av ”rullstolsburen man målade i Göteborg fast han inte fick”.

Det sägs att Gustav II Adolf pekade ner mot marken och sa "Här ska staden ligga!". Nu behöver politiker, stadsplanerare och arkitekter peka med hela handen och se till att Göteborg gör vad som behövs för att bli en stad för alla göteborgare. Vi vill inte ha utanförskap och särlösningar, vi vill ha en stad som är avsedd även för oss. Vi har samma rätt att ta del av staden som alla andra. Gatstenen är bara vacker där den inte hindrar andra.