Debatt: Fredlig kamp ger inga rubriker

Istället för att ge det västsahariska folket någon form av erkännande har en brutal och våldsam ockupation tillåtits pågå i tystnad i snart fyra decennier. För att undvika en väpnad konflikt måste omvärlden omgående sätta press på Marocko, skriver Kristin Ivarsson, Föreningschef Emmaus Björkå och Malin Björk
EU-parlamentariker (V).

Ett krigsutbrott är troligen närmare än på mycket länge i Västsahara. Detta efter att Marockos kung Mohammed VI den 6 november deklarerade att Marocko inte är intresserade av en fredsprocess som går i linje med internationell rätt och FN:s avkoloniseringsdeklaration. Det västsahariska folkets befrielserörelse Polisario har i över 20 år fört en ickevåldslig kamp och följt FN-beslut fullt ut. Trots det har omvärlden tyst accepterat Marockos ockupation. Polisario står nu i ett läge där ett återupptagande av en väpnad kamp för självständighet och självbestämmande kan ses som enda alternativet. Sådana uttalanden har också kommit som svar på kung Mohammed VI:s tal. Ännu har inga svenska nyhetsmedier rapporterat om någotdera. Om omvärlden verkligen föredrar ickevåld och vill förhindra krig, måste den reagera nu.

Det var på den 39:e årsdagen av Marockos invasion av Västsahara som kung Mohammed VI uttalade att Västsahara kommer förbli under Marockos överhöghet till ”tidens slut”. Ockupationen strider mot internationell rätt och enligt FN är Västsahara Afrikas sista koloni.

Efter invasionen 1975, följde ett krig mellan ockupationsmakten Marocko och Polisario. Vapenvila förhandlades fram av FN 1991. Polisario lade ner vapnen mot löftet om att västsaharierna skulle få bestämma sin framtid i en folkomröstning. Den har ännu inte ägt rum eftersom Marocko åtskilliga gånger saboterat förberedelserna. Trots att folkomröstningen inte blivit av har Polisario respekterat vapenvilan i hopp om att omvärlden ska sätta press på Marocko. Pressen har till stor del uteblivit.

Det är inte förvånande att Polisario nu bemöter den marockanska kungens uttalande med att det kan leda till att det västsahariska folket inte ser något annat val än att återgå till väpnad kamp.

En stor del av den västsahariska befolkningen lever i flyktingläger i Algeriets öken. Nya generationer föds och växer upp i lägren, med drömmen om att få återvända till ett hemland de aldrig sett. Det finns inga arbeten, inget framtidshopp. Frustrationen växer och den unga generationen har de senaste åren uttryckt en växande vilja att gå ut i väpnad kamp. Alternativet, som de ser det, är att ruttna bort i en ogästvänlig del av Saharas öken utan att omvärlden agerar. De har respekterat vapenvilan och valt en fredlig väg men det har inte lett dem närmare självständighet.

Om Sverige och omvärlden menar allvar med att vi vill lösa konflikter på fredlig väg behöver vi också belöna de partner i konflikter som respekterar överenskomna avtal och väljer ickevåldsliga metoder.

Istället för att ge det västsahariska folket någon form av erkännande har en brutal och våldsam ockupation tillåtits pågå i tystnad i snart fyra decennier. Men inga bomber faller. Inga självmordsattacker har ägt rum. Ironiskt nog verkar det ligga Polisario i fatet. En fredlig kamp ger inga rubriker, inga breda globala folkrörelser och inget konkret politiskt internationellt stöd.

Polisario står inför ett omöjligt val. Tar de upp den väpnade kampen riskerar de omvärldens fördömanden. Å andra sidan har över 20 år av fredligt arbete inte lönat sig. Det finns dock en tredje väg, men den ligger utanför Polisarios kontroll. För att undvika en väpnad konflikt måste omvärlden sätta press på Marocko att upphöra med sin folkrättsvidriga ockupation. Nu.

Ett första steg är ett svenskt erkännande av staten Västsahara, något som riksdagen beslutade om redan 2012 men som den borgerliga regeringen vägrade fullfölja. Kom igen nu Löfvén och Wallström, det börjar bli bråttom!

Kristin Ivarsson
Föreningschef Emmaus Björkå

Malin Björk
EU-parlamentariker (V)