Debatt: Frågan är inte ”abort eller inte” – utan kvinnors överlevad

Det var en stor familj med fyra biologiska barn och ett extrabarn. Extrabarnet var en släkting till mamman i hemmet. Barnets mor hade gått bort för några år sedan.

Man pratade aldrig om aborter. Det var en synd och dessutom olagligt. Blev man gravid med ett oönskat barn framkallade man ett missfall med hjälp av starka tabletter och alkohol. Extrabarnets mor hade gått bort av en så kallad olaglig abort.

Låt oss kalla mamman i familjen för Marjorie. I självaste verket heter hon något annat. Dagarna gick. Snart hade jag bott där i ett halvår. Marjorie började bete sig annorlunda. Hon blev mer och mer tystlåten och insjunken i sina egna tankar. Jag frågade henne hur hon mådde och hon sa att hon mådde bra, men jag visste att det inte var sant.

En dag kom jag hem till dem och Marjorie var inte där. Pappan sa att hon var sjuk och låg i sängen. Jag gick ut på gården och pumpade ut vatten ur kranen och blötte ner en trasa, sen gick jag in till henne och la trasan på hennes panna. Hon svettades och såg febrig ut.

Jag frågade henne hur hon mådde och hon sa som det var. Jag kunde se skammen i hennes blick. Hon hade blivit gravid. En oönskad graviditet. Familjen hade inte råd att mätta fler barn.

Jag lovade att inte berätta för något av barnen, de skulle ha blivit oroliga. ”Mamma är bara sjuk, hon har feber” skulle jag säga.
Jag var med henne de kommande dagarna. Det höll på i fem dagar. Fem dagar av smärta, piller och blod. Jag höll hennes hand under tiden. Och jag kommer aldrig glömma rädslan över att förlora henne. Rädslan över att fem barn skulle förlora sin mamma.

Tiden gick och hon började bli bättre. Hon skulle överleva. Men hon gick aldrig till en läkare efteråt, då hade hon varit tvungen att bekänna att hon gjort något olagligt.

Jag är nu en vuxen kvinna på snart 30 år, och jag är gravid. En oönskad graviditet. Trots preventivmedel blev jag med barn.

Jag får tid en torsdag. Jag ska infinna mig på kvinnokliniken klockan åtta på morgonen. När jag kommer dit kallar en kvinna på mig och ber mig stiga in i ett rum. Rummet är rent och det känns tryggt. Jag berättar om min rädsla. Rädslan för smärtan jag såg i Marjories ögon. Hon tittar på mig med medkänsla. Hon lugnar mig och berättar om olika smärtstillande de har och att det är tryggt och säkert här. Det är väldigt liten risk att det ska gå snett. Jag känner mig trygg.

Hon visar mig var allt från kläder till större bindor ligger någonstans och ger mig tabletterna. Hon visar mig en knapp ovanför sängen. Den knappen ska jag trycka på om jag behöver något. Jag tar tabletterna. Sen väntar jag.

Några timmar går och smärtan blir intensiv. Men jag känner mig trygg, för när som helst kan jag trycka på knappen. Efter ett tag gör jag det, och barnmorskan kommer in.

Hon håller mig i handen. Jag ska få smärtstillande i form av lokalbedövning. Jag sätter mig på en gynstol. En annan barnmorska öppnar upp mig och jag får sprutorna i mig. Min barnmorska ser att jag får ont. Hon håller mig handen. Jag är tacksam att jag har henne där och att hon gör det. Några timmar går och jag kan gå hem.

Varför berättar jag detta? Det är extremt personligt, det vet jag.

Jag gör det för det är viktigt att prata om det.

40 år av skydd. SD vill inskränkta aborträtten. De anser att vi kvinnor ser det som ett preventivmedel och att det görs för många aborter i Sverige idag. Jag tror ingen kvinna ser abort som ett preventivmedel, och de som påstår det har nog aldrig gjort en abort. I 40 år har vi kvinnor varit skyddade med en stark aborträtt. En rättighet att välja vad vi vill göra med våra kroppar. Den rätten vill SD förvägra oss med sin extrema politik.

Frågan är inte göra abort eller inte göra abort. För många kvinnor kommer att behöva göra det oavsett. Frågan är om de ska vara säkra eller inte. Ska man behöva dö för att kunna äga sin egen kropp?