Debatt: Försvara mattanterna i Järva

Nu stannar vi bandet lite och tar det från början. Kvinnan i 60-årsåldern som jobbar sedan 16 år i skolmatsbespisningen på Stockholmsskolan och hennes kollega har inte stulit mat. Jag upprepar: de har inte stulit mat. Den som påstår det ljuger.

Vilka är det som påstår att hon stulit? Jo det är hennes chefer samt högre chefer som håller lägre chefer om ryggen. Tanken är att sätta personalen på plats genom att statuera exempel som ska visa vem som bestämmer.

Och nu drabbar det bland annat en kvinna i 60-årsåldern som jobbat där i 16 år, en annan arbetskamrat och kanske ännu fler som får sparken på grått papper. Bara så. Bara så där… enkelt.

För att de kan. För att de vill. För att visa sin makt.

Ni ser vad detta liknar? Det liknar de usla villkoren för fattigt folk innan arbetarklassen organiserade sig, skapade fackföreningar och egna politiska partier. En tid då fabriksägaren kunde sparka människor på stubben, ofta ägde han också de usla bostäderna de bodde i. Några timmar på sig att flytta var inte ovanligt.

Hur kunde det bli så här, igen?

Hur kunde vi tillåta att våra villkor, vårt människovärde, vår stolthet, vår nödvändiga solidaritet sakta men säkert rinner bort, som en porlande men sinande bäck?

Min mor arbetade inom hotell och restaurang i hela sitt liv. Hon hade bitvis flera jobb för att kunna försörja familjen. Det var städjobb hela dagarna på hotellet, men också kontorsstädningar på kvällar och morgnar. Arbetsdagen var mycket lång. Slitet mycket hårt.

Förutom dålig lön och ofta dåliga arbetsvillkor, var priset sönderarbetade kroppar, sönderstressade psyken. Oron. ”Jag kan inte vara hemma, men klarar min axel mer? Jag kan inte vara hemma, det kostar för mycket.”

Men min mor, och många med henne, hade också andra erfarenheter. De var en del i motståndet mot det tidiga hårda och ­odemokratiska Sverige.

Mors första jobb var på fiskfabriken i Kungshamn. Som 13-åring började hon jobba med att rensa fisk, på löpande band.

Men det var också tider då arbetarna organiserade sig och inte tog vilken skit som helst. När fiskfabriksägaren ville sänka en redan dålig dagspenning blev det strejk. Män och kvinnor, tillsammans.

När fabriksägaren tog dit strejkbrytare, varav en del kom från England, så baxade mor och de andra strejkande lastbilarna i hamnbassängen och strejkbrytarna jagades ut ur Kungshamn.

”Försvinn era jävla löss, annars åker ni på stryk!”

Och nu då?

Det är ju de översittarcheferna på skolan som ska jagas bort. Det är ju översittarchefernas högre chef som ska mötas av ett samlat och upprört motstånd.

”Ta tillbaka uppsägningarna, annars ­jävlar…”

Då duger det inte med en fackförening som mjäkar. En fackförening som sätter sig bakom stängda dörrar medan personalen inte får veta ett skit.

Då duger det inte att ett högst troligt förhandlingsresultat är att den 60-åriga mattanten i bästa fall blir utköpt och ändå måste lämna sin arbetsplats.

Då duger det inte heller att de partier som säger sig värna arbetsfolket, på sin höjd fäller några ord om hur jävligt det är. Samtidigt som de sitter kvar på sina uppvärmda stolar i kommun, landsting och riksdag. Elitens värme och höga löner.

Det enda som duger är att gå till handling. Det enda som duger är att istället för att lajva solidaritet genom kaskader av till inte förpliktigande ord, gå till handling.

Ni som har dessa positioner, allt från fackfolk till Nooshi Dadgostar (V), kom ut från era gömslen. Bevisa att era ord inte är tomma. Försvara mattanterna och deras arbetskamrater i handling.

Ni som bor i Stockholm, måste organisera det hela.

Jag kommer också, från södra Sverige, och jag tar med mig så många som möjligt.

Försvara mattanterna – annars är vi alla förlorade.