När endast åtta procent av de som säljs i prostitution talar svenska, men 94 procent av de som besvarar en enkät riktad till prostituerade är svenska medborgare, då vet man att något har gått galet. När dessutom så gott som alla organisationer som arbetar med människor i prostitution är kritiska till studien, då bör man kanske vara självkritisk. Anna Hall och Annelie de Cabo har gjort tvärtom – gått ut och ställt politiska krav som de inte har täckning för. 

Nu skyller forskarna ifrån sig och påstår att de försökt nå utländska kvinnor, men att ”tyvärr är det en grupp som är svår att få att delta i studier”. Jaså? Det är tveksamt om en enda utländsk kvinna i prostitution ens fått veta att det existerar en studie. Varför tillfrågades inte Talita, Frälsningsarmén, Plattformen Civila mot människohandel, Qjouren, Unizon, Roks eller Mikamottagningarna, som alla arbetar med målgruppen? Samtliga kunde haft ett anslag hängande i väntrummet eller hjälpt klienterna att svara. Men de fick inte frågan. Att forskarna intervjuade anställda på organisationerna är inget att slå sig på bröstet för – det ingick ju i direktiven. 

Riktigt pinsamt blir det när Anna Hall och Annelie de Cabo försöker dölja sitt misslyckande med att göra sken av att de står för mångfald, att de i sin rapport presenterar ”ett sorl, snarare än en välregisserad kör”och ”inte sållar bort röster”, till skillnad från mig som ”gör tydligt att endast vissa erfarenheter av prostitution räknas som ’riktiga’ och värda att lyssnas på”. 

Vad är det här för trams? Problemet är ju inte vad de intervjuade säger, utan att forskarna inte har någon aning om vilka som besvarat deras frågor. Att lägga ut en enkät på Göteborgs universitets hemsida, och sedan tipsa en lobbygrupp för legalisering av sexköp, är inte något bra sätt att nå människor i prostitution. Onlineenkäter är över huvud taget inte en passande metod att nå migranter eller att tala om traumatiska ­händelser, men den är särskilt olämplig när det gäller prostitution. 

Ämnet är högvilt för internationella lobbygrupper ända sedan sexköpslagens införande. Att framställa Sverige som ett land där polisen jagar prostituerade och där övergreppen grasserar har varit prioritet ett för sexköps­lobbyn och mycket pengar har lagts på att framställa lagen som ett misslyckande. En myndighetsrapport blir naturligtvis särskilt intressant att påverka. 

Det hade varit en annan sak om forskarna gett sig ut i verkligheten och träffat kvinnor: på gatorna, på boenden, på Mikamottagningar. Men det har de inte gjort. De ”personliga” intervjuerna de talar om gjordes även de via zoom – utan att lämna datorn. Kära Hall och de Cabo – man måste anstränga sig när man skriver om prostitution! Vill ni att en kvinna i prostitution ska berätta om hur hon har det, även det som gör mest ont, då kommer ni få tillbringa många timmar med henne och vinna hennes förtroende först. I det här ämnet finns inga genvägar. 

Forskarna skriver om ett ”mönster” i prostitutionsdebatten där ”personer med erfarenhet av att sälja sex framställs som antingen offer eller frivilliga aktörer” som de menar att jag skulle ge uttryck för. Jag kan bara undra vilken sten de befunnit sig under de senaste årtiondena, och vem de tror att de debatterar mot?  

Min bok ”Varat och varan”, som kom ut för tolv år sedan, gick som bekant ut på att formulera en kritik mot den falska dikotomin passiva offer/aktiva subjekt. Sedan dess har dock mycket hänt. Överlevarrörelsen har klivit fram och blivit en stark röst över hela världen. Ordet överlevare, som saknas helt i rapporten, har blivit ett sätt att överkomma den dikotomin och peka på agens utan att förneka trauma. För övrigt är FN-konventionen mot prostitution från 1949 lika tydlig som den svenska sexköpslagen: att sälja människor är olagligt oavsett offrets samtycke. Ändå står Anna Hall och säger på presentationen av rapporten att ersättning mot sex ”kan” försvåra samtycke. Kan? 

Vad gäller sexköpare och människo­handlare, så är forskarnas debattartikel i Dagens Nyheter en julklapp till dem. Samtliga krav är riktade mot prostitutionsbekämpningen. Polis och hotellägare bör inte ingripa mot människohandel på hotell, polis bör inte söka upp utsatta människor i prostitution och erbjuda stöd, polis bör inte informera hyresvärdar om att människohandel pågår.

Ingen distinktion görs mellan gränspolis och polis som arbetar mot prostitution, inte heller mellan olika delar i landet. Och de delar av rapporten som verkligen är viktiga – där unga svenska kvinnor berättar om det dåliga bemötande de fått från myndigheter och socialtjänst, samt de röster som talar om behovet av ingripande – är som bortblåsta i debattartikeln.

Min fråga om man alltså bör låta människohandeln pågå ostörd besvaras inte heller av forskarna. De tycks mer intresserade av ”samtalet om prostitution.” Här, mer än någonsin, blir deras brist på kontakt med verkligheten tydlig.

Läs också: Kajsa Ekis Ekmans antingen eller är en fälla i prostitutionsdebatten