Debatt: Esaiassons förortsstudie ger bränsle åt hårdare tag

José-Miguel Altamirano skrev här på debattsidan om statsvetarprofessorn Peter Esaiassons och Timbros boksläpp på Posthotellet (16/10). Undertecknad var inte där men har läst boken. Esaiasson avfärdar José-Miguels kritik som ideologiskt färgad. Diskussionen måste ”grundas på en analys av objektiva förhållanden,” menar han (17/10).

Esaiasson verkar uppriktigt tro att han är fri från ideologisk bias. Han har inga skygglappar åt något håll. Utan förutfattade meningar möter han sina forskningsobjekt och ser den objektiva verkligheten som den är. Genom att dela ut värdecheckar på 100 kronor har han och kollegorna fångat in och intervjuat 886 personer i Bergsjön och Hjällbo. De har fått svara på forskarnas i förväg konstruerade frågor.

Esaiasson hade aldrig tidigare varit i en förort. Nu såg han med egna ögon att ”de flesta i förorten har mörkt hår, att många kvinnor bär hijab, att det inte finns många hundar, och att männen röker och dominerar de offentliga platserna”. Ja, tänk hur annorlunda det kan vara några spårvagnshållplatser bortom Vasastan!

I etnografisk forskning vistas forskaren en tid i miljön innan intervjuandet börjar. På så sätt korrigeras den egna förförståelsen och de relevanta frågorna kan ställas.

Esaiasson är inte den sortens forskare. Med sin erkända kunskapsbrist om hur ”förorten funkar” och genom att använda värdecheckar för att fånga intervjuoffren, kan hans undersökning inte annat än surfa på ytan.

För den som följt forskningen de senaste tre decennierna innehåller boken inga ”rön” som vidgar vår förståelse för förortsvärlden eller hur det svenska samhället kunnat utveckla en i internationell jämförelse så extrem segregation. Boken är anmärkningsvärd inte för vad den säger i sak, utan för vad den säger om en viss form av samhällsvetenskap.

Esaiasson menar att ett av förortens problem handlar om brist på tillit till grannarna och att denna brist stavas etnisk mångfald. Att det finns omfattande forskning som hävdar att bristande tillit i fattiga miljöer inte per se kan förklaras med utgångspunkt i kultur och etnicitet bekymrar inte Esaiasson.

Han är ointresserad av den historiska och politiska kontext som format de socio-ekonomiska och rumsliga skiktningsprocesserna i Göteborg. Han saknar varje form av maktanalys och strukturellt perspektiv. Vilket mot bakgrund av hans ambition att utgå från ”objektiva förhållanden” är högst märkligt.

Att klyftorna skenat så att medelinkomsten i ”utsatta” stadsdelar under de senaste tre decennierna sjunkit med 10 000 kronor (i dagens penningvärde), att merparten av barnen här växer upp i relativ fattigdom, att hälften av de som går ur grundskolan saknar betyg för att söka till gymnasiet – är tydligen inte ”objektiva förhållanden”.

Nej, Esaiasson ser inte problem i Orten kopplade till klassamhället och frånvaron av fördelningspolitik. Han har lyssnat på förortsbor, han har på fötterna! Det finns dom som säger att folk måste ta sig i kragen och uppfostra sina ungar, att det måste till ”en skärpning”!

Denna brist på ordning är det andra stora förortsproblemet Esaiasson ser. Kommunens strukturer och civilsamhällets föreningsliv har här inget att erbjuda. Förorten behöver ”en stark och tvingande central aktör som ser till att regler följs och straffar regelbrytare”.

Gårdsten är förebilden. Här har fastighetsbolaget tagit kommandot och stadsdelen finns inte längre på polisens lista över utsatta områden. Inget har dock hänt med arbetslösheten, skolresultaten eller valdeltagandet, om detta blir vi upplysta. Däremot sägs inget om den forskning från Esaiassons eget universitet som är kritisk till de hårdföra sidorna av Gårdstensbostäders ”trygghetsarbete”.

Inte minst mot bakgrund av de växande protesterna mot utförsäljningar och renovräkningar i många miljonprogramsområden måste bokens paternalistiska appell framstå som ljuv musik för fastighetsägare och politiker med hårdare tag på agendan. Att Timbro och Moderaternas ”integrationsexpert” Hamid Zafar är några av Esaiassons tillskyndare är föga förvånande.