De mänskliga rättigheterna måste alltid prioriteras högst och det är först när vi börjar vackla i denna tro som demokratin verkligen är i fara, skriver vänsterdebattören Ellen Brink.

Debatten om yttrandefrihet kontra hets mot folkgrupp har sällan varit så framträdande i det mediala samtalet som den är idag. Och kanske är inte det så konstigt; när rasister och nazister flyttar fram sina positioner testas demokratins innersta principer. Men den rådande debattens naiva tilltal från många håll vittnar om att det är en problematik som vi varit oförberedda på. Som om det vore otänkbart att rasismen kunde växa i vårt fina toleranta Sverige, eller för nazister att ta plats på demokratiska arenor i den världsdel som kanske mer än någon annan fått uppleva den vedervärdiga verklighet som högerns yttersta ideologi står för.

Men helt plötsligt tillåts inte bara dessa bruna röster ta plats i demokratiska val, de får även demonstrera, besöka arbetsplatser, skriva debattartiklar och möjligheten att besöka skolor. Och samtidigt som politikerveckan i Almedalen växer för varje år – vilket skulle kunna möjliggöra ett expanderande av det politiska samtalet – tillåts demokratins yttersta motståndare att delta på gatorna även där.

Det är inte bara Sverigedemokraternas närvaro som sprider obehag utan numera måste vi även hantera renodlade och uttalade nazister. Debatten om hur yttrandefriheten bör tolkas blossar åter upp. Vissa riktar kritik mot polisen, polisen i sin tur hävdar att de bara följer lagen, andra menar att ett tillåtande offentligt rum är beviset på att vår demokrati faktiskt fungerar och många lyfter fram att man ska få lov att protestera men inte att störa partimöten.

Men trots alla skilda åsikter och olika perspektiv saknas ofta ett rättighetsperspektiv. Yttrandefriheten, liksom åsiktsfriheten, tillhör det grundläggande skyddet för mänskliga rättigheter. Ändå är det få som verkar känna till vad de juridiska dokumenten stipulerar. Sverige ratificerade konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering år 1971 och artikel 4 utgör en av grunderna till den kritik som FN återkommande riktar mot Sverige (CERD/C/SWE/CO/19-21; se FN:s hemsida).

Där går bland annat att läsa: ”(..)Olagligförklara och förbjuda organisationer och organiserad och annan propaganda, som främjar och uppmanar till rasdiskriminering, samt förklara deltagande i dylika organisationer eller dylik verksamhet som en brottslig handling, straffbar enligt lag...”

Så, oavsett vad alla debattörer tycker så finns det alltså ett rättsligt stöd i internationella dokument som uttryckligen fastslår att rasistiska organisationer och uttryck ska förbjudas – ett åtagande som Sverige har misslyckats med.

Demokrati må betyda folkstyre, men det finns värden som står högre än kvantiteten av valsedlar. Demokratin måste alltid vara bunden till sina inneboende principer – annars upphör det att vara en demokrati (utan tron på allas lika värde blir själva rösträtten ifrågasatt). Det handlar om att skapa ett system som på bästa sätt respekterar de grundläggande mänskliga rättigheterna och det handlar om att införa ett styre som på bästa sätt respekterar minoriteterna. Ett system vars företrädare inte uppfyller detta ska därför kunna avsättas – oavsett hur många röster dessa företrädare har fått – eller kunna stoppas från inträde till offentliga rum.

Demokratins spelregler handlar nämligen om det här: man har inte rätt att delta på vilka premisser som helst, man har inte rätt att säga vad som helst eller driva vilka frågor som helst, kort och gott; de mänskliga rättigheterna måste alltid prioriteras högst och det är först när vi börjar vackla i denna tro som demokratin verkligen är i fara.