Debatt: Förbättra universitetsområdet

Universitets avlägsna läge sätter ribban för studentandan och universitetsområdet har i dag en dystopisk inramning. Nu är det dags att ta hänsyn till studenterna, skriver studenten Marcus Määttä Eklund.

Som student har jag besökt Uppsala universitet, Umeå universitet, Linköping universitet, Högskolan i Jönköping, Stockholm universitet, Södertörns högskola och Örebro universitet. Det intressanta med den sistnämnda är dess postapokalyptiska omgivning. Här finner vi nämligen ingenting, och då jag söker en stimulerande vardag riktas blicken tvångsaktigt mot stadskärnans privata aktörer. 

Det är nämligen så att universitets avlägsna läge sätter ribban för studentandan; när närområdet speglar en dystopi, försummar det den glädje som skall genomsyra studentlivet. 

I den schweiziska alpbyn Törbel samsas invånarna kring nyttjandet av betes- och skogsmarker som ingen äger. Detta system har, i brist på egenintresse, resulterat i ett sparsamt brukande av resurserna. Exemplet belyser det faktum att kollektivt ägande inte är någon anakronism, och att kollektivt ägande är ett fullgott substitut till privat ägande. Så länge omgivningen är villig att underkasta sig närsamhällets spelregler och välvilja gentemot varandra. 

Vad exemplet ovan försöker belysa är att empati existerar, och härstammar dels från viljan att förbättra sin omgivning. För att detta skall bli verklighet måste företagen, organisationerna och beslutsfattarna i Örebro fånga in studenten och omvandla oss till en del av Örebros närsamhälle. När vi tröstar en vän, mäklar fred inom vänskapskretsen eller bjuder på en öl i baren är det vår inneboende gruppvarelse som på eget initiativ söker tillfredsställelse i sitt sociala sammanhang, i utbyte mot vad en sund omgivning ger tillbaka. 

I höstas skrev tidskriften Prima Facie ett reportage om kaféoligopolet på Örebro universitets campus. I det reportaget berättade universitetets lokalförsörjningschef Owe Flodin att ett studentdrivet kafé vore ohållbart då det med tiden kan resultera i ett vissnande intresse och pengar under bordet, till skillnad från skötsamma börsnoterade företag som håller ordning på bokföringen. Utlåtandet går stick i stäv med det initiativ studenter i andra städer visar, ändå kör Örebro på den linjen att staden vill utvecklas utan inblandning av den samhällsgrupp vars mening är att utvecklas. Utveckling genom status quo faller här på sin egen orimlighet; och studenterna utvisas till den så kallade Röda paviljongen – en lokal inspirerad av den typiska förortstvättstugan. 

Universitetet och Örebros beslutsfattare bör inse att studietiden inkluderar mer än vad som lärs ut i föreläsningssalarna. Det skall även vara en tid då studenterna genom egna initiativ får lära sig att nyttja sina kunskaper och utvecklas genom ansvar, och med det bli mogna samhällsmedborgare. Genom att ge utlopp för studenternas idéer och initiativ utvecklas staden och studentlivet. I stället börjar Örebro bli den universitetsstad där cannabis brukas i korridorsrummen runt campus och den enda okända gäst som knackar på är vår legalitetsomstridda störningsjour; ett kvitto på en depraverande tillvaro sprungen från social tristess. 

Mitt önskemål är att universitetet och Örebro kommun börjar se studenterna som en lokal och kostnadseffektiv marknad för utveckling. Det kan bana för både intellektuell och personlig tillväxt. Hyr inte ut alla lokaler i det nya projektet ”Ekonomibyggnaden” till aktörer vars skyldighet ligger hos aktieägarna. Se över om kaféet i studentcentrum faktiskt kan drivas av studenter. Se inte kårhuset som studenternas enda företrädare. Skapa en dialog kring de lokaler som lyser med sin tomhet runt campus. Men framför allt, ha oss i åtanke när ni utvecklar campusområdet, så kanske utvecklingen även leder till förbättring.