Debatt: Folkets motstånd knäckte kuppen

Nyligen uppmärksammades Burkina Faso i det internationella nyhetsflödet efter att expresident Compaorés säkerhetsstyrkor tagit den nuvarande presidenten Kafando och premiärminister Zida med flera regeringsmedlemmar som gisslan.

Kuppen blev en toppnyhet som berättade om totalitär backlash och bruten demokratisk utveckling. Men, visade det sig, denna mediebild underskattade det burkinska folkets motstånd.

Militärkuppen fördömdes i omvärlden, liksom av i stort sett alla burkinier. Civilsamhället, politiska partier, fackföreningar, studenter, ja de allra flesta medborgarna uttryckte sin avsky. Det var egentligen bara ett fåtal ur expresidentens parti och regeringskoalition som stödde säkerhetsstyrkorna.

Knappt 20 unga dödades och mer än 100 personer skadades under de här dagarna när säkerhetsstyrkorna patrullerade i huvudstaden Ouagadougous bostadsområden. Befolkningen bjöd motstånd genom att bygga barrikader.

Journalister och radio- och tv-stationer attackerades samtidigt som en underjordisk motståndsradio började sända. Sociala medier flödade av bilder, vittnesmål och kommentarer.

Burkina Faso blev plötsligt hett stoff. Kupp, krig och kris ger nyhetsvärde. Men ett folkligt motstånd passar liksom inte in i den gängse mediebilden.

När medlare från den västafrikanska samarbetsorganisationen ECOWAS föreslog en uppgörelse som innehöll ett förslag om amnesti för kuppmakarna blev det folkliga motståndet massivt. Många befarade att medlarna tänkte godta militärkuppen retroaktivt.

Dagen efter började den reguljära armén äntligen mobilisera efter upprepade uppmaningar från demonstranter, civilsamhället och politiska partier. För att undvika konfrontation inledde armén förhandlingar med kuppmakarna. Det ledde till ett stilleståndsavtal rörande avväpning och inkvartering. Krisen var på väg att lösas.

Presidenten kunde återinstalleras. Regeringen beslutade därefter att, med omedelbar verkan, upplösa säkerhetsstyrkorna. Armén tog steg för steg kontroll över säkerhetsstyrkorna och på tisdagskvällen kontrollerade armén samtliga förläggningar. Inte enda burkinsk soldat dödades under avväpningen.

Kuppen hade nu definitivt misslyckats och två veckors mardröm var över. Den burkinska revolutionen som ifjol avsatte president Compaoré efter att han försökt ändra konstitutionen och sitta kvar som statschef följdes upp av ett folkligt motstånd som knäckte kuppen.

I den mediala dramaturgin är det krig och kriser som skapar rubriker. När kuppen nu avvärjts och saker och ting börjar återgå till det normala sjunker landets nyhetsvärde igen. Det är synd och skam. Och det säger en hel del om mediala stereotyper om krig och kris på den afrikanska kontinenten.

För det som sker i Burkina Faso går på tvärs mot gängse mediebilder. Det var i första hand burkinierna själva som såg till att demokratin segrade, även om det internationella stödet naturligtvis också var viktigt. Att folkets motstånd knäckte kuppen är en mediebild som, menar jag, måste förmedlas.

Det burkinska folkets revolution och motstånd håller på att bli ett afrikanskt föredöme. Unga i Kongo, Burundi, Benin och Senegal, för att nämna några exempel, inspireras av det som sker i landet. Och på sociala medier ser man allt oftare bilder med texten: ”Je suis burkinabè”.