Debatt: Folket förtjänar bättre än klyschor om EU

Nämn ett europeiskt land vars samhällsutveckling gått åt vänster de senaste tjugo åren.

Jag kan nämna flera länder som försökt, men som stött på en vägg, börjat blöda och fått vända om. Den väggen kallas EU.

Det finns naturligtvis brutalare kapitalistiska länder utanför EU. Problemet är att EU skriver in kapitalismen i grundlagen, så att det land som försöker vända samhällsutvecklingen stöter på en mängd hinder och straff. Grekland är bara det senaste exemplet, där EU och ECB krossade vad som kunde ha blivit början på en europeisk vänstervåg. Franska vänstern 1981 är ett annat exempel, där Mitterrands långtgående radikala program gick emot den strama penningpolitiken i EMS, och där han tvingades överge sitt program i utbyte mot kapital från Europeiska rådet. Lönerna sjönk, arbetslösheten steg och Mitterrand själv sade: ”Jag slits mellan två ambitioner: att bygga Europa och social rättfärdighet.”

Den norska journalisten Ingrid Grønli Åms skriver om detta i sin nya bok ”Hjelp, vi er i EU!”: hur den franska vänsterns EU-positivism banat väg för Le Pens extremhöger. Exakt detta dilemma står det svenska Vänsterpartiet inför, och exakt samma misstag verkar det vara på väg att begå. Anledningen tycks vara någon typ av magiskt tänkande: om extremhögern rör vid en fråga, då är den förgiftad, då måste vi överge den, annars blir vi också förgiftade. Vilket leder till att man överger precis alla frågor som har någon relevans, eftersom extremhögern arbetar genom övertagande – inte genom avståndstagande som vänstern. Rikard Warlenius skriver i sitt svar på min text att han tror att ett krav på Svexit skulle ”drunkna i SD:s bröl.” Så talar inte en ledare. Så talar någon som skulle bli så nervös av att hamna i täten att han skulle tro att det var något fel och vända om. Nej, en vänster som inte har mer tilltro till den egna förmågan att bygga rörelser kommer knappast kunna ta över.

En självständig analys måste utgå från sakfrågan: Är EU något bra? Ja eller nej? Rikard Warlenius menar att denna min hållning är ett ”uttryck för en vänstertradition enligt vilken den korrekta linjen alltid trumfar det sakpolitiska resultatet.” Intressant att höra, vilket är då det sakpolitiska resultatet efter tjugofyra år i EU? På vilket sätt har Sverige fått mer jämlikhet än Norge och Island? Men nu menar Warlenius att ”kampen för ett rött och grönt Europa kan föras i förening med andra vitala vänsterkrafter runt om i Europa.” På vilket sätt EU är ett måste för denna kamp sägs inte. Sedan följer ett sjok av klyschor, som ”spännande”, ”potential”, ”positiv kraft” och ”tillsammans” kontra ”raspig skiva” som EU-motståndarna enligt Warlenius låter som. Hmm, det är roligare att säga ja, eller hur var det nu?

Nej, det här är faktiskt urdåligt. Ta ställning för EU om ni vill, men inte så här. Tror ni att det bara går att rafsa ihop en begagnad förklaring och kasta ut som mögliga smulor till duvorna? Ta en intellektuell debatt! Lär oss något!

Visst stämmer det att EU-motståndet gått ner bland befolkningen – även om det fortfarande är starkt på landsbygden. Jag skulle dock säga att det i mycket beror på att Sverige har den kanske sämsta EU-bevakningen av alla medlemsländer, som lett till att många är förbannade på försämringar utan att veta att EU är orsaken. Att då som vänster gå ut och tala om förändringar när dessa sedan inte kommer gå att genomföra inom ramen för EU, är inte bara ett recept för misslyckande, det är också oärligt. Något av det mest skadliga Syriza gjorde var att inte säga rakt ut att de kapitulerat inför EU, utan försökte dölja det bakom nya ord.

Jag skulle vilja tipsa Sjöstedt, Warlenius och Gahrton om ytterligare en rykande färsk bok: Costas Lapavitsas ”The Left Case Against the EU”. Där beskriver han varför vänstern måste ta strid mot EU om vi inte vill gå under. EU är nämligen inte bara en institution för kapitalet i allmänhet, utan för kärnländerna och Tysklands kapital i synnerhet. Unionen låser fast länderna i en relation där kärnan berikar sig medan periferin utarmas. Nu är Sverige inte ett av de länder som lider av detta, och att lämna EU av solidaritet går det förmodligen inte att få med andra partier på. Detta gör Sjöstedts och Warlenius krav på att pausa EU-motståndet ännu konstigare. Det är ju redan pausat! Eftersom det inte finns någon majoritet i riksdagen för ett utträde, finns det inga konsekvenser av att ha kvar det kravet. Det enda som händer är att när EU:s nästa kris slår till och ilskan växer även i Sverige, så kommer de missnöjda och drabbade inte kunna vända sig till Vänsterpartiet.