Debatt: Försvaret måste lära sig gilla den förnybara energin

Vi befinner oss inte i krig, men inte heller i fred. Statsministerns ord har nog fått många att förstå allvaret i dagens säkerhetspolitiska läge. Viljan att stärka det militära försvaret är stark. 

Men varför är regeringen så oförmögen att se energisystemets roll när det gäller att minska sårbarheten? Faktum är att varje ny solcellsanläggning och varje nytt vindkraftverk vrider vapnen ur händerna på Putin, samtidigt som varje kärnreaktor är en potentiell bomb Ryssland kan komma att använda. 

En första given målsättning måste vara att göra Europa helt oberoende av import av rysk naturgas, olja, kol och uran. 

Säkerhetspolitiken måste därför breddas till att också inkludera energipolitiken. En första given målsättning måste vara att göra Europa helt oberoende av import av rysk naturgas, olja, kol och uran. Om inte är det vi själva som fortsätter att finansiera den ryska militärens expansion. 

Av de cirka 560 miljarder kubikmeter naturgas som används i Europa varje år är enbart ungefär hälften egenproducerad. Ryssland har samtidigt ett årligt överskott av naturgas på cirka 300 miljarder kubikmeter. Och obalansen är ungefär lika stor när det gäller kol och ännu större när det gäller olja. I Europa utvinns cirka en fjärdedel av den olja som används, medan Ryssland utvinner nästa fyra gånger mer än vad som används inom landet med en produktion av elva miljoner fat olja per dag använder man 3,4 miljoner. Och inte heller kärnkraften är fri från rysk export. En femtedel av det anrikade uran som används i Europa importeras från Ryssland, och dessutom har den uran som kommer från världens i särklass största uranproducent, Kazakstan, anrikats av ryska Rosatom. 

Men kopplingen mellan energipolitik och säkerhetspolitik handlar inte bara om att strypa vår finansiering av ryska vapen. Det handlar också om att småskalig decentraliserad elproduktion är mindre sårbar än storskalig centraliserad. 

Att Ryssland inte drar sig för att sabotera Ukrainas energiförsörjning har vi sett med all tydlighet. Det är skrämmande att se hur ukrainska kärnkraftverk har blivit militära mål. Det kan förstås även vind- och solparker vara. Men konsekvensen av en utslagen anläggning för förnybar energi är av ett långt mindre allvarligt slag än en utslagen kärnreaktor, både sett till produktionsbortfall och till konsekvenserna för samhället i övrigt.

För att strypa betalningarna från Europa till Putins krigskassa, minska sårbarheten att plötsligt stå utan tillräcklig energiförsörjning, och undvika att bygga enkla militära måltavlor, är mer sol- och vindkraft en självklarhet. 

Det är därför anmärkningsvärt att Försvarsmakten agerar bromskloss till utbyggd vindkraft, både till havs och på land. Om regeringen tar det säkerhetspolitiska läget på allvar är det hög tid att man pekar med hela handen och tydliggör att Försvarsmakten måste lära sig att samexistera med den inhemska elproduktionen, precis som man måste samexistera med civilsamhället i övrigt. Vad är det annars vi ska försvara?