Debatt: Försvara folkrättenför att stoppa hatet

Den israeliska ockupationen av Västbanken har nu pågått i 56 år. Situationen förbättras inte, den förvärras. Förra året dödades, enligt den israeliska människorättsorganisationen B’tselem, 154 palestinier av israelisk militär, polis eller bosättare på ockuperat område. Med den nya, högerextrema regeringen har våldet eskalerat. Bara i januari i år dödades 35 palestinier på Västbanken av israeler och nio civila israeler dödades i terrordåd. Nyligen varnade CIA-chef­en William Burns för att vi snart kommer att få se en ny Intifada bryta ut på Västbanken och i Östra Jerusalem, kanske också i Gaza. Han talar av erfarenhet, han är väl förtrogen både med Israel och Palestina.

Såväl nuvarande som tidigare politiska ledare i Israel bekräftar öppet att de inte ser ockupationen som tillfällig. I stället behandlar ockupationsmakten Västbanken som ett territorium där Israel kan expropriera mark, utnyttja naturresurser för sina egna behov och bygga permanenta bosättningar avsedda endast för israeler.

Samtidigt har generationer av palestinier nu levt hela liv under ett militärt styre som i första hand tjänar staten Israels och israeliska bosättares intressen, under ett dubbelt rättssystem. Palestinier på Västbanken lyder under militära lagar, israeliska medborgare på samma plats under civila. Palestinier utsätts för misshandel, de döms i militärdomstolar utan rättssäkerhet, där långt hårdare straffskalor tillämpas än i civila domstolar som dömer israeler. Dessutom hålls hundratals palestinier fängslade i så kallat administrativt förvar, ibland i åratal, helt utan domar och utan att ha delgivits några brottsanklagelser. Sedan 1967 har över än en halv million palestinier någon gång gripits och konfronterats med detta rättssystem.

Samtidigt har många palestinier erfarenhet av våld och trakasserier från militär och bosättare. Handlingar som vanligen är straffria, och när de någon gång sanktioneras behandlas det i det mildare civila rättssystemet med strikta beviskrav.

Enligt den internationella människorättsorganisationen Military court watch, MCW, befann sig under 2022 i genomsnitt 138 palestinska barn i fängsligt förvar. Antalet har minskat något de senaste åren men är likväl skrämmande. MCW har sedan 2013 samlat vittnesmål från barn (12–17 år) som frihetsberövats inom detta system. Svaren från de 100 som intervjuades 2021 är talande:

59 hävdade att de blivit hämtade på natt och förts bort ensamma i handbojor.

74 hävdade att de utsatts för fysiskt våld.

47 hävdade att de hållits isolerade.

76 hävdade att de förhörts och dömts utan närvaro av advokat eller annan vuxen.

76 hävdade att de uppmanats skriva under erkännden eller andra dokument på hebreiska, som de inte förstår innebörden av.

Någon insyn som gör det möjligt att verifiera barnens utsagor erbjuder inte detta rättssystem.

Att många av dessa barn och ungdomar går från passivitet och hopplöshet till aktivt motstånd är inte underligt. Att en del väljer medel som är våldsamma, ineffektiva och självdestruktiva är tragiskt men inte förvånande.

I en ledarkrönika i Göteborgs-­Posten (6/2) drar Benjamin Katzeff Silberstein slutsatsen att situationen kan förklaras med att vuxna palestinier i sitt hat mot israeler utnyttjar barn för att attackera israelisk militär eller civila. Han återger ett citat som tillskrivits Golda Meir om att arabvärlden hatar Israel mer än den älskar sina barn. Han blundar för alla de omständigheter som får barnen att agera så.

Det är sant att den palestinska myndigheten (som samarbetar med Israel) är svag, korrupt, odemokratisk och saknar legitimitet. Det rättfärdigar på inget sätt att Katzeff Silberstein reproducerar en generaliserande avhumanisering av palestinier som grupp. Hans verklighetsbeskrivning bidrar till att vidga främlingskapet och undergräva alla möjligheter till dialog.

Hat och ilska finns det gott om, både bland palestinier och israeler. Den som väljer att utmåla det som en orsak till snarare än en konsekvens av den rådande situationen försvarar i första hand det bestående.

Att det finns palestinier som firar när civila israeler dör i ett avskyvärt terrordåd är ett exempel på destruktivt hat. Att argumentera för att sådana stämningar skulle vara specifikt för palestinier är dock orimligt, inte minst när Israel nu har en säkerhetsminister som så sent som 2020 hade ett idolporträtt på massmördaren Baruch Goldstein på väggen i sitt hem. Det var Goldstein som 1994 sköt ihjäl 29 palestinska gudstjänstbesökare i Hebron och skadade ett hundratal.

Det är uppenbart att 75 år av konflikt inte bidragit till ett gott politiskt ledarskap för någondera parten. Men bilden av ett Israel som vill fred men förhindras av en ovillig motpart är oförenlig med de faktiska omständigheterna. För den som vill se en väg ut ur hopplösheten måste det första steget vara ett ovillkorligt försvar av rättssäkerhet och folkrätt.