Debatt: För att minska fisksvinnet måste trålning begränsas

Den 12 maj rapporterade SVT att det under 2021 dumpades 23 ton pigghaj på svenska vatten. Dumpningen är ett stort problem och för att få kontroll över dumpningen råder sedan 2019 landningsskyldighet, det vill säga, att all fisk som tas upp ska landas och registreras, både den fisk som ska säljas och den som har kommit upp som oönskad bifångst. Alla dessa pigghajar som SVT rapporterade om har dumpats lagligt och var bifångst som på grund av rödlistningen var oönskad. 

Men till denna lagliga dumpning kommer den, troligen stora, mängd­en fisk som dumpas olagligt. Det gäller alltså dumpning av fisk som inte har landats eller registrerats innan den dumpades.  

Oavsett om dumpningen är laglig eller inte överlever fiskarna oftast inte. 

Frågan om dumpning dyker upp i medierna då och då. Kanske i synnerhet den olagliga dumpningen. I våras skedde det i och med några studenters upptäckt av ett 60-tal döda eller döende hajar och rockor i vattnet i Lysekils hamn. Många är överens om att just dessa hajar och rockor med största sannolikhet hade dumpats olagligt från en trålare som råkat få upp ett stim av den rödlistade pigghajen. Om man dumpar oregistrerad fisk på platser där de syns, som i hamnen i Lysekil, är det förhållandevis lätt att beräkna och lagföra den fisk som har förlorats, vid illegal dumpning ute till havs är det mycket svårt att spåra dem som olagligt dumpar haj och annan fisk. 

Men just vad gäller den olagliga dumpningen av pigghajarna i Lysekil pågår nu en förundersökning, eftersom det möjligen går att spåra den eller de personer som olagligt har dumpat fisken och därmed kan kanske ett straff utdömas. Vi följer detta med intresse. 

De lagliga utkasten är alltså i sig ett stort problem och tillsammans med de olagliga utkasten och det mörkertal det sistnämnda orsakar, blir det orimligt. Det är mycket svårt att få siffror på hur stor den sammanlagda mängden dumpad fisk är. 

Men problemet är inte olösligt. Trålning bygger på effektivitet, att få upp så mycket fisk som möjligt. Artsorterande rist används i trålarna för att sortera ut de oönskade arterna ur fångsten redan innan den kommer upp i båtarna, men det fungerar inte alltid, den skyddade fisken kan ha samma storlek som den fisk man vill få upp, vilket ju kan vara fallet med exempelvis torsk och pigghaj. 

Problemet i dess nuvarande form är alltså stort på grund av svårigheterna att ens få kännedom om olaglig dumpning, och att det är svårt att undvika bifångster vid trålfiske. Därför måste trålfisket begränsas. Det finns inget annat sätt att komma tillrätta med det utbredda svinnet som både de legala och illegala utkasten innebär och de följder det får i form av kollapsade fiskbestånd, som i sig orsakar stora förändringar i havens ekosystem. 

Det finns flera sätt att begränsa trålfisket. Vi är just nu många som propagerar för utflyttad trålgräns från de nuvarande fyra nautiska milen från den så kallade baslinjen som går längs kusten, till tolv nautiska mil, och trålförbud i skyddade områden (jo, för man får faktiskt fortfarande tråla i majoriteten av de skyddade områdena). Det har redan tagits ett preliminärt beslut i riksdagen om utflyttad trålgräns till tolv nautiska mil längs östersjökusten. Inte minst fyndet som studenterna i Lysekil gjorde i mars i år, visar att det är nödvändigt att genomföra detta längs hela Sveriges kustlinje, även här längs västkusten, och att det är bråttom.