Debatt: Försök inte radera vårt bidrag till Sverige

Jag öppnade brevlådan och fann ett handskrivet brev – ett brev från en högerextremist. "Vita är en global minoritet, tänk på det varje gång du ser någon av annan ras," stod det. Sedan kom frågorna, förklädda som retorik: "Föreställ dig Stockholm utan andra raser i ett år. Hur stor skillnad tror du Sverige skulle vara efter och under det året?" 

Hur tänkte du egentligen när du skrev det? Hur tänkte du när du ifrågasatte om jag, en andra generationens invandrare som arbetat sedan jag var tolv år i familjeföretaget, skulle vara en tillgång för samhället? 

Jag vet inte om du förstår, men jag – liksom många andra i min situation – är en del av Sveriges ryggrad. Vi har blivit läkare, ingenjörer, entreprenörer, vårdbiträden, och vi är verksamma i det svenska näringslivet. Vi har tagit oss fram genom hårt arbete, inte för att be om din acceptans, utan för att bygga upp ett land vi alla kallar hem. 

Jag är tio gånger mer svensk än vad du någonsin kommer att bli.

Min pappa kom hit och började från noll, precis som många andra i arbetarklassen. Tillsammans har vi slitit för att skapa en bättre framtid – för oss själva, för Sverige. Att kämpa, att resa sig, det är en svensk värdering, och vi invandrare är en del av denna kamp, sida vid sida med andra i Sveriges arbetarklass. 

Men de rasistiska budskapen som sprids i våra brevlådor, de högerextrema lapparna som du – och andra som du – tar dig tiden att skriva, gör Sverige kallare. De skadar oss alla. Jag vill att du ska förstå detta: vi, Sveriges folk, är inte bara ett ansikte eller en hudton. 

Hur okunnig måste man vara för att tala om "raser" när hela mänskligheten är en enda ras? Varje handling som denna lapp representerar kostar – det är priset av ökande hat, av ett samhälle som slits sönder av okunskap och splittring. Och till dig som skrev den där lappen och promotar sajter som Svegot, David Duke och Nya Tider: Jag är tio gånger mer svensk än vad du någonsin kommer att bli. 

Medan du sprider hat och skriver handskrivna lappar i hopp om att skapa splittring och sprida rädsla, kommer jag – och alla andra med mig – att fortsätta arbeta, fortsätta bygga. För vi har sett vad det innebär att kämpa för ett bättre Sverige, och vi ger oss inte. Jag vet att det är jobbigt för vissa att se andra lyckas. Men verkligheten är denna: det är hatet, inte mångfalden, som drar ner Sverige. Vi är trötta på att bli utsatta för en giftig retorik som inte hör hemma i vårt samhälle. 

Sverige har länge stått för solidaritet och sammanhållning, värden som en gång byggde folkrörelsen och som nu måste finna sin väg tillbaka. Vi är många, och vi är Sveriges framtid. Vi förtjänar bättre än att mötas av rasistiskt hat; vi förtjänar ett samhälle där vi alla kan mötas som jämlikar.