FN:s nya klimatfond måste aktiveras nu

Vid klimatförhandlingarna i Baku, Azerbajdzjan, har de rika länderna ännu en gång lyckats smita undan sitt ansvar. Beslutet om ett stöd på 300 miljarder dollar årligen till utvecklingsländer, men först från år 2035, är alldeles för lite, och alldeles för sent. Klimatforskningen är tydlig, vi har inte råd att vänta tio år om vi ska ha en chans att bromsa klimatkrisen.

Pengarna behövs nu!

Klimatförändringarnas kostnader är redan enorma. Enbart orkanerna Helene och Milton, som nyligen drabbade USA, beräknas orsaka skador på 300 miljarder dollar. I Valencia har översvämningar förstört hem och infrastruktur till ett värde av över tio miljarder euro. I utvecklingsländer är förlusterna ännu större, och de fortsätter att öka.

En direkt förnekelse av den akuta kris vi står inför.

En färsk studie från november 2024 visar att tre fjärdedelar av 750 stora extrema väderhändelser världen över har förvärrats av klimatförändringarna.

Trots forskarnas skarpa varningar väljer de politiska ledarna att negligera det vetenskapliga beslutsunderlaget från FN:s klimatpanel IPCC. I stället drivs en agenda som underminerar Parisavtalets mål och förvärrar klimatkrisen. Innan mötet i Baku slog FN fast att det krävs 1 300 miljarder dollar årligen för att hjälpa utvecklingsländer att ställa om och anpassa sig till klimatförändringarnas effekter. Beslutet att skjuta fram ekonomiskt stöd till 2035 är inte bara otillräckligt – det är en direkt förnekelse av den akuta kris vi står inför.

Klimatforskningen varnar för att vi redan vid en temperaturökning på 1,5 grader riskerar att nå flera tippningspunkter. Dessa oåterkalleliga förändringar kan leda till snabbare havsnivåhöjningar, torka ut Amazonas regnskog och förvärra extrema väderhändelser. Tid för agerande finns, men marginalerna krymper snabbt.

Ett öppet brev till FN den 26 november undertecknat av ett stort antal forskare kräver att stödet på 300 miljarder dollar måste börja distribueras redan 2025 som ett direkt statligt stöd. Utöver detta måste också andra finansiärer, som företag och multilaterala utvecklingsbanker, bidra. Ett förslag om skuldavskrivning för låginkomstländer har potential att frigöra upp till 40 procent av deras årliga budgetar, vilket kan investeras i klimatanpassning och utsläppsminskningar.

En analys av det beslutade stödet på 300 miljarder dollar från 2035 avslöjar stora brister. Inflationen kommer att ha urholkat beloppets värde med en tredjedel till cirka 217 miljarder dollar. Dessutom inkluderas redan utlovade stöd och insatser från andra aktörer. Med den nuvarande planen kommer de rika staterna knappast att behöva bidra med några nya resurser alls för att uppfylla löftet från Cop29 i Baku. Det är inget annat än en bluff.

Om världen ska nå målet om 40 procents utsläppsminskningar till 2030 krävs enorma investeringar i förnybar energi och klimatanpassning i utvecklingsländer. För Sverige skulle ett bidrag motsvarande 300 miljarder dollar globalt innebära cirka 30 miljarder kronor årligen – mindre än en halv procent av BNP utöver nuvarande biståndsnivåer på 0,7 procent av BNP. Som jämförelse skulle, enligt Oxfam, en blygsam förmögenhetsskatt kunna generera 158 miljarder kronor i statliga intäkter.

Det handlar inte om välgörenhet. Det är fråga om en investering i en levbar framtid för oss själva och kommande generationer. Forskaruppropet till FN och världens regeringar förtjänar att tas på största allvar. Det är dags att agera – nu.