Debatt: Flyktingarna är de verkliga Sverigevännerna

Under en längre tid har ett brokigt gäng terroristexperter, journalister och politiska entreprenörer överträffat sig själva i att måla upp hotbilder mot Sverige. Inte minst flyktingar har pekats ut som en grupp där det sympatiseras hejvilt med radikalislamistiska terrorister.

Men den som snokar runt en stund på Facebook i kölvattnet av attentatet på Drottninggatan, möter bland flyktingarna istället en närmast unison solidaritet med Stockholm och det svenska samhället.

Någon har blivit uppringd av en afghansk ensamkommande flyktingkille, som erbjudit sig att prata:

”Du vet, i Afghanistan händer sånt här hela tiden. Jag vet hur det känns.”

På flera platser har flyktingar och lokalbefolkning gått samman och arrangerat ljusmanifestationer till sympati för offren.
För mördaren finns inte tillstymmelse till förståelse, inte minsta försök till relativisering – bara förakt, fördömanden och Guds förbannelser. Vi kom hit för att vi blev terroriserade, säger flyktingarna, och vi sörjer att de djävlarna finns även här.

Den som letar efter sympatier för attentatet får i stället rikta blicken åt ett annat håll.

”En grotesk föreställning”, skriver en tongivande nationalist på Twitter om den tiotusentals personer starka kärleksmanifestationen på Sergels torg. ”Ett senilt folk som inte vill överleva”, stämplar han svenskarna. ”Det är något allvarligt fel på folket”, svarar en av landets ledande islamofober.

Själva attentatet jublades det däremot åt. ”Äntligen!” susade det genom rasisternas Facebookgrupper. ”Det är synd att det ska krävas dödsoffer”, beklagade sig någon, ”men nu händer i alla fall något”. ”Det som är synd är att ingen av Löfvens anhöriga strök med”, replikerade en annan.

Olikt oss andra hade de inte fruktat den här stunden. De hade längtat efter den, med en frenesi som överträffar till och med IS-anhängarnas.

De kallar sig Sverigevänner, och av alla deras lögner är detta den lögnaktigaste. För de hatar Sverige, ut i minsta fiber. De hatar det svenska samhället. De hatar regeringen oavsett regering – Sverigedemokraternas husorgan vill åtala ”regeringen och myndigheterna” för att dessa på något sätt ska ha legat bakom attentatet, och åtskilliga gräsrötter skulle hellre svära trohet till Vladimir Putin.

De hatar medierna, civilsamhället och akademin. De hatar den svenska kulturen, som de vill byta ut mot en de själva har hittat på, och de hatar det svenska folket, som envisas med sina kärleksmanifestationer istället för att underkasta sig den rasistiska utopin, storma mot Rosenbad, göra statskupp och sätta igång med rensningen.

Och nu fylls de med en blandning av frustration, uppgivenhet och besvikelse som är så explosiv att minsta suck kan trigga en eldstorm av kupphot och våldsfantasier.

Det är känt att radikalislamismen och den rasistiska nationalismen delar ett antal målsättningar, och att deras handlingar stärker varandra. SD och IS speglar sig i varandra. Attentatet på Drottninggatan ändrade inte på sakförhållandena, men ställde dem på sin spets. Det som framgått mellan raderna i många år framstår nu kristallklart:

Flyktingarna sätter svenska flaggor på sina profilbilder och förbannar mördaren i Guds namn. Rasisterna hotar istället med våld, vill åtala hela statsapparaten och förbannar det svenska folket för kärleksmanifestationen på Sergels torg.

Aldrig har det varit så tydligt vilka som är de verkliga Sverigevännerna, och vilka som bara är här för att förstöra.