Debatt: Flyktingar har samma rätt att vara här som du och jag

I spåret av flyktingkrisen ser jag den svenska debatten röra sig mellan, framför allt, två poler. Å ena sidan finns de förment mörka krafterna, det vill säga rasisterna. Å andra sidan de förment goda krafterna. De som vill hjälpa fler, ta in fler.

Men det som ser ut att vara motsatser ser jag som två sidor av samma mynt. Båda har som utgångspunkt att de diskuterar flyktingars rätt att komma hit, separat från vår egna. Till exempel:
Flyktingar riskerar alltid att bli för många. Tvisten handlar om hur många som är lagom. Men att vi själva skulle bli för många verkar ingen vilja begrunda. Ändå sker cirka 100 000 födslar årligen inom rikets gränser. Varför hör jag ingen fråga: hur blir det med bostäderna? Jobben? Välfärden? Båda läger är överens: det är flyktingens vara vi slåss om. Inte vår egna.

Flyktingar som får skydd här ska vara tacksamma. Även här är båda lägren överens: om vi hjälper till, så vill vi ha medalj. Att ”vi” får leva här, däremot, betraktas inte som en humanistisk bragd. Vår rätt att vara här förutsätts.

Ju mer krig och tortyr en flykting varit med om, desto mer tycks båda lägren känna för att ”öppna sitt hjärta”. Än en gång råder konsensus. Tvisten handlar bara om hur mycket eländighet som är lagom. Vilka skäl vi själva behöver uppfylla för att få vara här är det ingen som diskuterar. Vår rätt förutsätts.

Längs skalan – från rasister till välgörare – råder konsensus om grundförutsättningarna för debatten: vi gör skillnad på människor och människor. En logik för ”dem”, en för ”oss”.

Det gör mig djupt ledsen att inse att det stöd jag som migrant har att förlita mig på, är detta villkorade stöd. Som alltjämt riskerar att dras undan, om jag inte är tillräckligt tacksam. För, även välgörare kan sänka vad de anser vara ”lagom” antal flyktingar. Även de goda kan höja vad de anser är ”lagom” mycket tortyr och elände för att vi ska låta någon komma hit.

Varje gång jag stöter på denna välgörenhetslogik vet jag: du har inte förstått. Du reproducerar samma logik som rasisterna. Ändå vill du tillskansa dig flyktingars elände genom att njuta av samhörighet med andra välgörare, och komma ut som god på kuppen. Dina gamla filtar och skor kanske hjälper någon. Men du förändrar ingenting på sikt.

Jag vet – det här är läsning som svider. Men vad ska jag göra? Låtsas-le? Ledsen, men det är inte min grej. Du som bryr dig om alla människors rättigheter – låt mig bjuda in till ett medvetandeskifte:

Jag vill att vi försvarar flyktingars rätt att komma hit, men bara på samma bräde som vi själva. ”De” ska inte behöva skäl för att vara här, om inte ”vi” behöver skäl. Deras eländighet ska inte behöva prövas, om inte vår eländighet också prövas på samma sätt (vi skulle förresten få avslag). De ska inte avkrävas tacksamhet, om inte vi också avkrävs det.

Var bara beredd på att mötas av teknisk jargong om länder, nationssystem, avtal och liknande. Trots att nationer är en historisk ny uppfinning ter sig gränslogiken som så självklar för de allra flesta att det kan vara svårt att ens teoretiskt förstå hur någon kan jämställa människor (flyktingar) med människor (inrikes födda).

Men kan du bära denna medvetenhet, kommer allt du gör att bidra till den jämlikhet jag vill se. Vill du göra det? I så fall är jag djupt tacksam.