Debatt: Fler speciallärare behövs för att lyfta pojkars skolresultat

Pojkar och flickor har lika rätt till lika bildning. Ändå ser vi idag en tydlig splittring i skolvärlden där pojkar underpresterar och flickor känner sig stressade. För att få den jämställda skola varje elev har rätt till krävs fler speciallärare och fler kuratorer, skriver debattörerna Yanira Difonis, Petter Forkstam och Anette Mårtensson.

Varje dag går var fjärde flicka till sin gymnasieskola med en klump i magen. Det visar Socialstyrelsens folkhälsorapport (2009) där 28 procent av de tillfrågade flickorna i åldern 17–19 år svarade ja på frågan om de känner ångest och oro. Den främsta anledningen till oron uppges vara att flickor ställer höga krav på sig själva. Nära var femte ung kvinna (18 procent) svarade ja på frågan om hon ställde höga krav på sig själv i samma undersökning.

När det gäller pojkarnas magkänsla i skolan är den klart bättre. Bara sju procent av unga män i samma ålder svarar ja på frågan om de känner ångest och oro. Även om den siffran är värd att ta på allvar finns det andra problem relaterade till pojkar som överskuggar. Professorn och statsvetaren Bo Rothstein (2013) anser att pojkarnas problemsituation framförallt berör tre framtidsutmaningar: att inte ha, att inte älska och att inte vara.

Enligt Skolverket (2013) lämnar pojkar ofta skolan med sämre betyg än flickor i motsvarande ålder. En manlig elev har i genomsnitt tio procent lägre medelbetyg än en flicka när han lämnar grundskolan. Den genomsnittliga kvinnliga högstadieeleven kan efter nio års grundskola promenera iväg med ett snittbetyg på 224,3 poäng. Motsvarande siffra för en manlig högstadieelev är 202,4. Samma mönster syns även när det gäller gymnasiebetygen. Detta är vad Rothstein sammanfattar under begreppet ”att inte ha”.

Pojkar och unga män som misslyckas i skolan löper stor risk att bli ensamstående och inte älskas. Statistiken (Rothstein 2013) visar entydigt att när det gäller att välja partner ratar kvinnor i allmänhet män som har lägre utbildning än dem själva och/eller som står under dem på den etablerade yrkessociala rangskalan. För män mellan 25 och 45 år och som har ett akademiskt yrke är sannolikheten för att leva i ett hushåll med barn omkring 73 procent. För män som är arbetslösa eller långtidssjukskrivna sjunker siffran till 23 procent. Det är vad Rothsteins ”att inte älska” rör sig om.

Att strunta i sin utbildning kan få konsekvenser för hur mannens liv ter sig en bra tid efter den glada examensdagen. En växande arbetslöshet ställer dessutom höga krav på att den potentiella arbetstagaren kan hävda sig i en hård konkurrens om jobb. Att sakna hög utbildning och att sakna den sociala kompetens som kan bidra till en anställning är naturligtvis inte till den sökandes fördel när denna presenterar sitt CV. Det menar professorn Rothstein är ”att inte vara”.

Enligt Rothstein (2013) riskerar dessa män också att utgöra en rekryteringsbas för politiska och religiösa extremistiska rörelser liksom olika slags kriminella nätverk. Det skapar en rörelse av unga kränkta män.

Att pojkar underpresterar i skolan riskerar alltså leda till akuta och allvarliga samhällsproblem. Det är ingen överdrift att påstå att detta får utomordentliga konsekvenser för samhället med dess invånare där även Sverige med negativ trend hamnar under genomsnittet i den senaste kunskapsmätningen Pisa från OECD.

Under alliansens tid har det försvunnit omkring 1 000 speciallärare och kuratorer från skolan. Det är en utveckling i fel riktning. Vi tror att en lösning av dessa strukturella problem kräver personal som kan identifiera och hjälpa utsatta elever. Istället för ett femte jobbskatteavdrag satsar Miljöpartiet de gröna på skolan och klimatet, och vi väljer att prioritera fler speciallärare och kuratorer i skolan.

Yanira Difonis (MP), kandiderar till Lunds kommunfullmäktige och ledamot i Barn- och skolnämnd öster

Petter Forkstam (MP), riksdagskandidat och tidigare ordförande iLunds universitets studentkårer

Anette Mårtensson (MP), ledamot i Lunds kommunfullmäktige