Debatt: Fler borde protestera när S blivit klassblinda

Socialdemokraterna har under de senaste åren utvecklat en politisk konst – att sälja ut framtiden för vanligt folk. Den nationella politiken är idag kontraproduktiv och ägnar sig åt dubbelbestraffning. 
Å ena sidan förmår man inte att motverka ojämlikheten genom att förbättra livsvillkoren för majoriteten av medborgarna. Å andra sidan bedrivs en hård och stigmatiserande politisk linje när det gäller social- och rättspolitik, särskilt riktad mot våra socialt utsatta områden.

Som tidigare medlem i Socialdemokraterna tillhör jag varken någon progressiv ledarredaktion eller kan ses som en framstående opinionsbildare. Dessa progressiva ledarredaktioner är idag, med andra ord, inte ensamma om att ifrågasätta vad ett medlemskap inom Socialdemokraterna är värt för en person som definierar sig själv som vänster eller demokratisk socialist.

Jag fann dock modet att lämna partiet, av flera skäl – det mest uppenbara är kanske att Socialdemokraterna inte längre verkar vilja vara ett parti för alla. Hårdare tag, kravbaserad integrationspolitik och identitetspolitisk assimilation blev droppen som fick bägaren att rinna över. 

Vad finns då kvar att försvara? Ett apolitiskt partimedlemskap?

Socialdemokratisk politik, som jag ser det, borde handla om konkreta reformer som syftar till att skapa ökad rättvisa, jämlikhet och frihet för alla människor. När detta inte längre är fallet, vad finns då kvar att försvara? Ett apolitiskt partimedlemskap?

Den inspirerande arbetarförfattaren Ivar Lo-Johansson, som Linn Svansbo nämner på debattsidan (18/10), han må ha lämnat oss, men hans erfarenheter speglar i hög grad verkligheten för många människor idag. Lika mycket som hans verklighet speglades i svenska LO-arbetares vardag, gör den det idag för förortsbor som taxichauffören Hamid eller undersköterskan Zienab. De är exempel på individer vars verklighet Socialdemokraterna har valt att svika och sälja ut. 

Det är smärtsamt att behöva säga detta, och kanske är jag aningen orättvis, men många av de vänstersossar som väljer att stanna kvar i partiet, gör det kanske för att den nya politiska inriktningen inte påverkar deras liv i samma utsträckning, som den gör för arbetarklassen eller de som bor på landsbygden eller i våra förorter. För idag finns det få rationella politiska skäl för LO-kollektivet i stort att fortsätta rösta på, stödja eller engagera sig i Socialdemokraterna.

Bertolt Brechts evigt träffsäkra citat ”Först kommer maten, sedan kommer moralen” från ”Tolvskillingsoperan”, var något jag ofta återkom till i mina politiska anföranden när jag representerade Socialdemokraterna som förtroendevald politiker. Citatets innebörd och tolkningar erbjuder brett utrymme för att belysa olika politiska frågor rörande arbetarklassens sociala förhållanden. Det visar hur grundläggande ekonomiska och materiella behov måste tillgodoses först, innan moraliska frågor kan få genomslag i samhället – ett socialpolitiskt perspektiv som gått förlorat inom Socialdemokratin.

Alldeles för få inom Socialdemokraterna protesterar öppet idag mot den nya etnifierade och relativt klassblinda politiken – för att det ska vara värt att vara medlem i partiet. Istället hejade många vänstersossar på när befolkningen i våra socialt utsatta områden utmålades som undermåliga (svenskar) medborgare, utan att ställa sig frågan: Vad gör segregationen, utsattheten, fattigdomen och utanförskapet med en människa? Och när personer som delar en migrationsbakgrund likt min pekades ut som ett demografiskt inneboende hot mot självaste svenskheten, var var alla vänstersossar och S-föreningen Reformisterna då?

Det finns kanske tyvärr bara en slutsats om varför vänstersossar inte lämnar partiet, och den hårda realiteten och verkligheten är att den nya politiska inriktningen inom paritet inte påverkar deras liv i samma utsträckning.