Debatt: Finanspolitiska ramverket hindrar min skilsmässa

Mina barn frågar vart vi ska bo när sommarlovet kommer och jag kan inte svara. De frågar om nästa lägenhet också kommer att ha balkong och jag säger att jag hoppas men inte vet. Jag och deras pappa har flyttat isär och även om allt har gått bra är en separation alltid en separation och barn alltid barn. Det sliter och man sörjer. Och någon måste flytta.

I brist på miljoner på banken – eller tillräckligt många hundratusenlappar för att låna några miljoner av banken – kunde jag hyra en tillfällig lägenhet av mitt jobb. Den är underbar, men den är tillfällig. “Fram till sommarlovet efter trean”, har jag lovat min äldsta dotter. “Sedan löser det sig på något annat sätt.”

Bostadsmarknaden är det antagligen vanligaste politiska samtalsämnet i alla mina bekantskapskretsar. Ingen verkar tycka att den situation som min generation är utkastad i är försvarbar, men ingen gör tillräckligt för att förändra den. Utan ett tidigt inträde på bostadsmarknaden eller föräldrar som kan hosta upp en handpenningen är vi många som är chanslösa på bostadsmarknaden i de flesta svenska städer.

Samtidigt seglar de som redan äger sitt boende förbi oss andra: inget sparande i världen kan få våra pengar att växa lika snabbt som deras bostäder ökar i värde. Det lönar sig alltså inte lika mycket att arbeta som det gör att äga.

Det är viktigt att komma ihåg att det inte måste vara såhär. Den vrickade bostadsmarknaden är inte ett tvunget tillstånd – den är en produkt av dåliga politiska prioriteringar. Trots att nio av tio svenskar bor i en kommun med bostadsbrist har alla regeringar de senaste decennierna avstått från lånefinansierade investeringar i bostadsbyggande. Med en mer aktiv bostadspolitik och en ny ekonomisk politik hade det kunnat se helt annorlunda ut. Vi hade kunnat låna för att investera i det som svenskarna behöver – till exempel hyresrätter så att folk har någonstans att bo.

Exakt hur det ska lösa sig för mig när sommarlovet börjar vet jag inte än. Eller barnen. Men jag är deras mamma och jag har precis släpat dem genom en flytt de inte bad om till en del av stan de inte känner till, och nu måste de gå upp klockan sex för att åka tunnelbana flera timmar om dagen så lösa sig ska det. Kanske kan hyrestrean bytas mot två mindre, kanske resulterar tjatet på privata hyresvärdar i ett magiskt förstahandskontrakt. Kanske blir jag ännu en inflyttad stockholmare som saknar rika föräldrar och därför kastas omkring på andrahandsmarknaden var sjätte, tolfte eller artonde månad.

Ofta hävdar förespråkarna för den strama finanspolitiken att det vore taskigt mot kommande generationer att öka statsskulden för att investera. De har fel. Min dotter hade mått mycket bättre av att veta var hon ska bo när trean tar slut, än vad hon gör av en rekordlåg statsskuld.