Debatt: Filosofisk förhandling om fascism?

Att det skulle vara poänglöst att vända sig till seriösa samhällsforskare med expertkunskap om nutida högerextremism och fascismens historia är filosofiskt nonsens, skriver Göran Fredriksson i en replik på debattartikeln ”Fascist är ingen vetenskaplig term”.

I Dagens ETC den 12/1 bidrar Stellan Petersson med ett filosofiskt perspektiv på frågan om det är rätt att beteckna SD som ett (ny)fascistiskt parti. Petersson har uppfattningen att ords betydelser är resultat av ständiga förhandlingar, där alla har rätt att ge sin syn. Detta anser han dock inte gälla (natur)vetenskapliga termer som ”väte” och ”molekyl”; här är det lämpligt att rådfråga en expert. Men ordet ”fascist” menar han inte är en vetenskaplig term; här får var och en själv ta ställning till dess betydelse och tillämpning.

Nu finns det faktiskt vetenskaper som undersöker sådant som politiska ideologier, sociala rörelser etcetera; de kallas human- och samhällsvetenskaper. Vetenskapshistorien och vetenskapsfilosofin ger en god uppfattning om likheter och skillnader dem emellan, liksom mellan dem och naturvetenskaperna – vilka i sin tur skiljer sig rätt väsentligt sinsemellan. Naturvetenskapernas historia är full av exempel på olika riktningar med konkurrerande teorier och begrepp. Att det finns olika definitioner av ett komplext fenomen som ”fascism” innebär inte självklart att samhällsforskningens konkurrerande teorier och analyser är ovetenskapliga.

Det förs kontinuerlig vetenskaplig debatt om dessa frågor; den skärper analyserna och ökar våra kunskaper om vi bara orkar ta del av diskussionen. Att det skulle vara poänglöst att vända sig till seriösa samhällsforskare med expertkunskap om nutida högerextremism och fascismens historia är förstås filosofiskt nonsens. Däremot är det riskabelt att, som en debattör, lansera en skolbildning som ”den moderna forskningen” vars definition alla måste acceptera för att undvika att normalisera fascismen. Då har man inte förstått att välinformerad sakdebatt är forskningens livsluft, att vetenskapens senaste ståndpunkt sällan är den sista.

I förhållande till den positivistiska vetenskapstron befinner sig filosofen Petersson vid den motsatta polen, på vars yttersta spets postmodernismen ristat in: anything goes. Å ena sidan säger Petersson visserligen att vi kan ha ”bättre eller sämre skäl” för att kalla SD ”nyfascister”, men å andra sidan ”kan det inte avgöras av historiker eller statsvetare” vilka skäl som är bättre eller sämre. ”Var och en av oss” får därför ta ställning, eftersom ordet (ny)fascist är mångtydigt. Vi är då tillbaka på ruta ett med frågan: varför är vissa skäl bättre och andra sämre? Petersson menar att det handlar om ”vem du är, vilken bakgrund du har, och vilket sammanhang du befinner dig i” samt ”vad som står på spel för dig”.

Okej, låt oss nu ta följande exempel: Jag är statsminister, jag har LO-facklig bakgrund, jag befinner mig i skarp konflikt med ett högerextremt parti, framtiden för den minoritetsregering som jag leder står på spel. På vilket sätt är detta en ”bra motivering” för att kalla SD ”nyfascistiskt”? På vilket sätt avgör detta rimligheten i och relevansen av att ge begreppet (ny)fascism en viss, tämligen vid betydelse? På vilket sätt lär oss statsministerns språkliga och politiska förhandlingsposition något av intresse om SD:s ideologiska eller sociologiska karaktär? Om fascismbegreppets analytiska egenskaper? Ingenting.

Stellan Petersson verkar ha glömt att Stefan Löfven faktiskt gav en god motivering för att han – och Magdalena Andersson – kallat SD ett ”nyfascistiskt” parti: de hänvisade inte till ”den moderna forskningen”, men till att det finns forskare som gör en sådan analys. I stället för att framhålla sin identitet, rannsaka sina drivkrafter och hänvisa till sin belägenhet gav Löfven/Andersson ett i princip rationellt argument. Det innebär inte att man inte behöver ta personlig ställning till sådana skäl. Poängen med politiska förnuftsskäl är att de inte (åtminstone inte bara) är resultat av en taktisk förhandling; de ingår i en intellektuell debatt.

Efter detta resonemang kan det möjligen väcka förvåning att jag själv anser att Löfven/Andersson har fel i sak. Men jag är tveksam till att det begrepp som stöder deras karakteristik av SD har tillräcklig teoretisk kraft och skärpa för att kunna avgöra om partiet för närvarande är (ny)fascistiskt. (Mer om detta i Respons 6/2014.) Den tradiga debatten om debatten för kanske inte sakfrågorna framåt, men det antiintellektuella debattklimat som posttänkandet gynnar och extremhögern hetsar fram får inte leda till vänsterpopulistiskt kunskapsförakt. Antirasistiskt engagemang utesluter inte rationell diskussion i sak.