Debatt: Feminister! Byt fokus från patriarkatet till klimatet!

Min 14 år gamla son lade för ett tag sedan sitt huvud på sned och ställde en fråga. Han sa först, lite trevande: ”Du pappa. Alltså. Det där med klimatförändringarna…”. Efter en kort tystnad fortsatte han: ”Det är ingen idé att jag skaffar barn, va?”

Allt liv vill liv. Allt liv vill en fortsättning! Det gör ont när mitt eget barn frågar om det inte är bäst att han avstår det kanske mest grundläggande. När jag dessutom inser att hans fråga i högsta grad är befogad så tappar jag andan.

Att bekämpa klimatförändringarna är vår generations stora utmaning. FN:s organisation IPCC skriver i sin rapport 2019 att för att nå klimatmålet om max 1,5 graders uppvärmning, så  ”krävs en aldrig tidigare skådad förändring inom samhällets alla sektorer”. Denna förändring måste ske under detta årtionde för att undvika irreversibla och självförstärkande förlopp utom vår kontroll. Ett misslyckande känns tyvärr lika sannolikt som det är otänkbart. Vi måste lyckas med omställningen!

Den feministiska rörelsen håller i många av de nycklar som krävs för att lyckas. Jämställdhet, jämlikhet och solidaritet utgör ramverket för en konstruktiv feminism. Men är också oundgängliga delar vår överlevnad. Vi måste inte bara förstå att dödligheten är ett gemensamt mänskligt drag, utan också lyfta det ömsesidiga beroende vi har med allt levande. Jämlikhet, jämställdhet och solidaritet är inte exklusivt för människan.

Feminismen omfamnar det komplexa. När andra politiska inriktningar söker populistiska poänger på verklighetsfrånvända förenklingar, öppnar istället feminismen ytterligare en vetenskaplig rapport. Den klimatologiska forskningen är komplex. Den behöver en politisk banérförare som förstår de intersektionella och sociala effekterna som följer radikalt förändrade vädermönster och svåruthärdliga temperatur­ökningar. Det holistiska och långsiktiga synsättet är avgörande när politik formas för att parera förändringsprocesser som räknar sina periodiciteter i miljontals år.

Klimatförändringarna jämförs ofta med ett brinnande hus. Det är en god men haltande liknelse. Många är vi som sett bilder av filtomsvepta chockade människor som omhändertas av kunnig räddningspersonal på en gräsmatta utanför ett brinnande hus. Vi kan, förlusten av huset till trots, ändå andas ut. Människorna som bodde där klarade sig!

Klimathusbrandens förutsättningar är väsentligen annorlunda. Kosmos har ingen gräsmatta. Ingen räddningspersonal. Vi är ensamma och vi kan inte lämna huset. Aldrig tidigare har det krävts en sådan vetenskaplig pregnans och djärv initiativkraft på den politiska arenan som nu. Det feministiska primärfokuset måste flyttas från kampen mot patriarkatet, mot rasismen och mot normdogmatin till, bokstavligen, överlevnad. Vi, feminister, ska inte längre riskera att utgöra ett självgenerande motstånd till dessa destruktiva krafter. De kommer ändå, i ljuset av branden, att spricka till följd av sin egen oförmåga att släcka densamma.

Min pojkes existentiella fråga blev min personliga väckar­klocka. Vårt hopp finns hos feminismens förmåga till nya klimatinitiativ. Det finns i vår djärvhet och i vår förmåga att göra politik av vetenskapliga insikter, som de närmaste tio åren bygger grunden till en hållbar civilisation. Vi står egentligen inte inför ett val. Det är bara en fråga om hur snabbt vi kan komma igång.

PRENUMERERA PÅ NYHETSMAGASINET ETC

Den här artikeln kommer från Nyhetsmagasinet ETC
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.