Socialdemokraterna och MP har gjort upp med de borgerliga partierna om höjd pensionsålder. En arbetarregering ska inte höja pensionsåldern utan finansiering. Men problemet är att inget görs åt de verkligen reella problemen i pensionssystemet – nämligen de skamligt låga pensionsnivåerna.

I Katalys pensionsrapport visar vi att det nuvarande pensionssystemet är ohållbart på sikt av följande skäl.

1. Det nuvarande pensionssystemet ger oerhört låga pensionsnivåer och skapar fattigdom.

Enligt beräkningar som redovisas i rapporten får en kommunalarbetare 46,8 procent av sin slutlön i pension. En industriarbetare får motsvarande 47,4 procent. För att inte riskera fattigdom brukar man säga att en pensionsnivå om 60-70 procent av slutlönen är nödvändig. Även med inräknad tjänstepension ligger många arbetaryrken långt från en sådan nivå. Följden blir att bostadstillägg blir helt nödvändiga för att dryga ut pensionen, något som dock inte är möjligt om man har tillgångar över 100 000 kronor.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

När övergången från det gamla till det nya pensionssystemet skedde utlovades att två procents lönetillväxt skulle ge en likvärdig pensionsnivå i det nya systemet. När det inte visade sig räcka räknades det ut att ett 42-årigt yrkesliv skulle ge motsvarande nivå. Nu har även detta visat sig otillräckligt. En arbetare kan i princip inte leva på sin pension trots ett helt yrkesliv i bagaget. Siffrorna i det orangea kuvertet visar att det inte lönar sig att arbeta om arbetslivet slutar innan man börjar närma sig 70 år.

2. Det nuvarande pensionssystemet omfördelar från lågavlönade arbetare och kvinnor till höginkomsttagare och män.

Pensionssystemet tar ingen hänsyn till att klyftorna i utbildning och inkomst även skapar klyftor i medellivslängd – lågutbildade dör tidigare och får sämre pensioner. Finansiell stabilitet i själva systemet överskuggar allt annat. Själva kärnan i pensionssystemet är att ju längre man betalar in avgifter desto mer pension får man ut när man går i pension. Kan man jobba länge premieras man av systemet. Kan man det inte på grund av tunga arbetsuppgifter finns det ingen kompensation.

Vi har ett offentligt pensionssystem som systematiskt omfördelar resurser från lågutbildade arbetare, deltidsarbetande, långtidssjukskrivna och invandrare. Dessa grupper har ingen möjlighet att förbättra sin ställning inom systemet utan får förlita sig på bostadstillägg och garantipensioner för att dryga ut inkomsten. I stället gynnas högutbildade som lever länge och har arbeten där yrkeslivet lättare kan förlängas till att sluta i 70-årsåldern. Vi är tillbaka i den fattigdomsproblematik som rådde innan det allmänna pensionssystemet infördes.

Mycket riktigt har också risken för fattigdom ökat hos den äldre delen av befolkningen. Särskilt bland kvinnor över 75 år löper nästan 35 procent risk för fattigdom. Det är en ökning med nästan 30 procent sedan 2004. Att detta inte varit en stående punkt på den politiska dagordningen visar hur låga pensionsnivåer blivit ett nytt normalläge.

3. Det nuvarande pensionssystemet är inte demokratiskt förankrat och därmed på sikt politiskt instabilt.

När den tidigare socialdemokratiske statsministern och partiordföranden Göran Persson intervjuades i Svenska Dagbladet (7 maj 2017) tog han upp pensionsfrågan. ”Vi har skapat världens bästa pensionssystem men med den lilla defekten att det ger för små pensioner. Många människor, som arbetat hela livet, kommer tycka att de har blivit fattiga.”

Citatet belyser siffrorna i de föregående punkterna. Det handlar som vi visar inte bara om en förment känsla. Miljontals hårt arbetande människor i Sverige kommer efter avslutat arbetsliv att få känna in på bara huden hur ålderdomen blir en lång period av mycket låga inkomster, rent av fattigdom. I affärspressen annonseras numera nästan dagligen om olika fiffiga låneupplägg som förvandlar villan till en ekonomiskt trygg ålderdom. Exemplet visar att oron för hur man ska klara sig på ålderns höst sprider sig uppåt även bland tjänstemän och välbeställda grupper.

För socialdemokratin är detta naturligtvis förödande och oacceptabelt ur flera perspektiv. En sådan oro, parad med stor ojämlikhet, spränger sönder förutsättningarna för en generell välfärdsstat. När människor med större inkomster väl friköpt sig ur systemet är vägen till ett generellt system mycket svårare att nå. Framförallt är denna destruktiva utveckling helt onödig. Sverige har aldrig haft mer pengar, aldrig varit rikare och statsfinanserna aldrig starkare. Men vi fördelar inte längre dessa rikedomar rättvist och det hotar hela fundamentet för vår samhällsmodell.

Det märks tydligt att det nuvarande pensionssystemet tillkom i en situation av kris. Rädslan för att det gamla systemet skulle falla i kollapsen i samhällsekonomin i början av 1990-talet präglar hela utformningen. Från den så kallade bromsen till ökad fokusering på privata lösningar. Det gemensamma ansvaret har tryckts tillbaka till förmån för en falsk känsla av ekonomisk stabilitet.

Det är dags att diskutera hur lärdomar både från det gamla och nya pensionssystemet kan kombineras för att skapa ett system som håller längre än till nästa kris. Till exempel att återta principen om att pensionen baseras på ett antal bra inkomstår, i stället för hela arbetslivet och utjämna medellivslängdens påverkan. Om vi lever längre än tidigare kanske en fördelning där de 20 bästa åren räknas mot ett 40-årigt arbetsliv. Alternativt att studieår, föräldraledigheter, en viss andel av åren innan migration till Sverige och enstaka långvariga sjukskrivningar kan räknas bort. Oavsett måste pensionssystemet i framtiden spegla förutsättningarna i befolkningen på ett betydligt bättre sätt än i dag. Att enbart höja pensionsåldrarna är inte ett sådant steg. Det som behövs är höjda pensioner.