Debatt: Fatema, 16: ”Låt mig stanna”

Jag vill bli läkare. Jag hade många drömmar och mål den första tiden i Sverige. Här är jag en fotbollsspelare och en student. Här kändes det i början som att allt är möjligt om jag bara kämpar hårt. Men de nya problem som vi fått genom Migrationsverkets avslag och utvisningsbeslut till Afghanistan har fått mig att tappa bort mina mål. 

Där var jag en tjej som bodde i provinsen Ghazni, i Afghanistan, med min familj. Även där, i Ghazni, gick jag i skolan och hade mina egna mål. Jag var ambitiös och ville alltid bli bättre, men där vi bodde fanns en kultur bland männen att vilja gifta sig med unga flickor och jag var på väg att bli en av de flickorna istället för en som kunde följa sina drömmar.

Hur mycket jag än ville kunde jag inte fortsätta med min utbildning. Vi var tvungna att fly från landet och på vägen mötte vi många svårigheter. Jag förlorade mina kusiner som dog framför mina ögon under flykten. Vi åkte med båt över Medelhavet mellan Turkiet och Grekland i flera timmar. I Grekland möttes vi av hjälparbetare som hjälpte oss innan vi fortsatte vår flykt och vandrade genom många europeiska länder. När vi vandrade genom Makedonien var det så kallt att min lillebror var nära att förfrysa sina fötter. Han hade så ont att benen till slut inte kunde bära honom utan vår pappa fick bära honom.

När vi äntligen kom fram till Sverige kände jag mig lugn och utan stress. Plötsligt kände jag inte den oron som jag känt i Afghanistan, över att inte kunna fortsätta med mina studier och tvingas gifta mig med en mycket äldre man. Mina första två år i Sverige var allt bra. Jag gick i skolan och mådde bra. Sen efter intervjun och första avslaget blev jag helt hopplös och tappade fokus. När jag tänkte på mina drömmar kände jag mig bara sorgsen. Under den här tiden blev min mamma sjuk och min pappa mycket stressad. Jag kunde inte koncentrera mig och vi alla mådde väldigt dåligt. 

Jag vill stanna i Sverige och kunna förverkliga mina drömmar. Jag vill leva i fred och frihet och i Afghanistan är det omöjligt. Se på priset som afghanska kvinnor och flickor betalar för att följa sina drömmar och säga sin mening.

Jag vill säga till er som beslutar om och arbetar för barns rättigheter och till Migrationsverket att jag vill stanna här och nå mina drömmar, inte tvingas tillbaka dit och få dem krossade.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.