Debatt: Farligt att vägra se problemen

Transaktivisten Lukas Romson skriver i en vilt fäktande debattartikel (19/12), kantad av personpåhopp och med lite respekt för god debattsed (att återkommande skriva ut sin meningsmotståndares förnamn är detsamma som att förminska), att jag gjort mig skyldig till konspirationsteorier om svensk transvård samt sprider desinformation om densamma.

Han menar bland annat att han har positiva erfarenheter av transvården, som han genomgick under samma tidsperiod som jag själv och hintar om att våra olika upplevelser av vården kan grunda sig i vår åldersskillnad. Romson var strax över 30 när han inledde sin utredning och jag var nyss fyllda 18 år. Här tror jag han har alldeles rätt, en könsidentitetsutredning torde vara lättare att ta tills sig ju äldre man är och det är just här debatten om kön, identitet och könskorrigeringar hettar till.

Åldersaspekten har aktualiserats i Sverige under senare tid på grund av det lagförslag som bland annat föreslår en sänkning, från 18 till 15 år för underlivskirurgi. För tydlighetens skull vill jag påpeka att jag inte är emot att nuvarande lag delas upp i två, en som reglerar juridiskt kön och en som tar hand om den medicinska biten. Däremot är jag kritisk till uppfattningen att unga under 18 år ska anses mogna nog att själva avgöra sådana irreversibla beslut och att samtalsterapi för gruppen skulle vara ”verkningslösa”. På senare tid har jag även fått upp ögonen för det inte helt oproblematiska med att sätta in hormonbehandling.

Romson efterlyser mindre känslor och mer fakta i debatten, så låt mig gå rakt på sak. Antalet unga som söker vård för könsdysfori har ökat avsevärt de senaste tio åren och det finns vissa förändringar om man jämför med den äldre patientgruppen.

Eftersom Romson anser att jag helt har missförstått Statens beredning för medicinsk och social utvärderings (SBU) kunskapskartläggning av nuvarande vetenskapliga underlag, så vill jag citera nämnda rapport. Där står nämligen klart och tydligt att utredarna ”inte funnit någon vetenskaplig litteratur som förklarar det senaste decenniets ökning av antalet barn och unga som söker på grund av könsdysfori”. SBU har inte heller ”kunnat identifiera någon studie som belyser… eventuella förändringar av faktorer i samhället som kan förklara ökningen”. Vidare står att ”det finns få studier om könsbekräftande kirurgisk behandling av barn och ungdomar” samt att ”studierna rörande effekter på längre sikt hos barn och unga är enstaka”.

Även för vuxna är studierna med lång uppföljning förhållandevis få. ”Sådana studier är angelägna att starta för alla ålderskategorier”, slår SBU fast.

Specialistläkaren inom barn-och ungdomspsykiatri Angela Sämfjord, som tidigare varit verksam på barn- och ungdomsteamet för könsidentitetsutredningar vid Lundströmmottagningen, uttrycker problembilden för den nya framväxande gruppen bäst:

– Könsdysforin debuterar i ökad grad i ungdomsåren och andelen vårdsökande individer som vid födseln tilldelats flickkön har skjutit i höjden, upp till 85 procent i vissa åldersgrupper, jämfört med en tidigare relativt jämn könsfördelning. Det är väldigt hög psykiatrisk samsjuklighet, 90 procent har någon psykiatrisk diagnos. 45 procent har ett självskadebeteende. 20 procent har en autismdiagnos, men ytterligare 35 procent hade så pass mycket symptom att vi önskade remittera dem för utredning, uppger Sämfjord i en intervju för SVT.

Hon valde att hoppa av teamet för könsutredningar av unga, då hon ansåg att det inte är etiskt försvarbart att som professionell blunda för misstankarna vilka började gro inom henne.

”En stor del av ökningen förklaras bäst av att psykisk ohälsa och utvecklingsneurologiska funktionsnedsättningar orsakar lidande vilket utgör drivkraften till att söka en förklaring till det psykiska måendet. Könsdysfori kan då bli en förklaringsmodell till lidandet snarare än dess ursprung”, skriver Sämfjord i en debattartikel i Svenska Dagbladet (1/2).

Med ”fakta istället för känslor” som ledord vill jag också utmana bilden av ”ångrare” som en försvinnande liten grupp (vilken vi underförstått inte ska ta på allvar). En svensk studie visar att det från 70-talet och fram till 2010 enbart var 15 personer – 2,2 procent – som ångrade sin könskorrigering. Studien omfattar dock inte den nya gruppen som ökat senaste decenniet och inte heller de som aldrig kontaktat vården med sin ånger.

Däremot har uppgifter framkommit att det bara på Lundströmmottagningen finns upp emot ett tiotal från den nya gruppen unga som ges traumabehandling på grund av ånger. Då det saknas en uppdaterad ångerstatistik är jag rädd för att fler fall kan komma att rapporteras.

Romson menar vidare att det inte finns några belägg för att risken för stroke eller hjärt-och kärlsjukdomar ökar genom, framför allt, östrogenbehandlingarna. Det får mig att tappa hakan. Då måste väl forskarna som släppt rapporten ”Cross-sex Hormones and Acute Cardiovascular Events in Transgender Persons” varit fulla på jobbet. I nämnda rapport är slutsatsen följande:

”When it came to the risk for developing a stroke caused by a blood clot, the odds for transgender women were 9,9 times higher compared to men in the control group and 4,1 times higher than for women in the control group, based on a follow-up period of more than six years.”

Avslutningsvis vill jag slå hål på påståendena om att jag ser transaktiviströrelsen som ett gäng tonåringar vilka inte är torra bakom öronen. Jag är inte särskilt brydd av högljudda ungdomar på nätet, vilka ofta sammanblandar trans­rättigheter med ”rätten” att få transvård även under 18-årsgränsen.

Det som däremot oroar mig är att inte fler vuxna transaktivister och rättighetsorganisationer är beredda att se komplext på rådande läge, att det i vissa fall kan vara en rättighetsfråga att inte erbjudas hormonbehandling eller underlivskirurgi. Att bortse från den problembild som växer fram av de rapporter och vittnesmål jag länkar till i denna artikel (se www.etc.se) är, i min mening, direkt oansvarigt.