Debatt: Faran med att normalisera den radikala högern

Efter de senaste koalitionsavtalen mellan högerradikala och center-högerpartier i Nederländerna och Kroatien styrs eller stöds sju EU-länder nu av högerradikala. Mer kan komma att hända med tanke på de stundande valen i Belgien, Bulgarien och till Europaparlamentet. 

Den gamla cordon sanitaire-politiken, som gick ut på att hålla högerradikalerna borta från makten, har inte lyckats hindra dem från att växa. Nu när vissa politiker är öppna för nya allianser på den högerextrema sidan av det politiska spektrumet är frågan: 

Vad är priset för att normalisera den radikala högern? 

EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen har försökt splittra den radikala högern genom att uppvakta vissa aktörer, främst Italiens premiärminister Giorgia Meloni, och isolera andra, till exempel Ungerns Viktor Orbán. Logiken bakom denna taktik är tydlig. Att dela upp de två högerextrema politiska grupperingarna i Europaparlamentet – gruppen European Conservatives and Reformists (ECR) och gruppen Identity and Democracy (ID) – är avgörande för att säkerställa en sammanhängande agenda för nästa kommission. 

Dessa partier är redan splittrade när det gäller stöd till Ukraina och sanktioner mot Ryssland, två viktiga prioriteringar för EU:s diplomater. Liknande skiljelinjer finns i frågor som Nato och USA, vilket framgår av en färsk rapport från Carnegie Europe om Europas radikala höger och utrikespolitik. 

För det andra kommer nästa kommission som von der Leyen vill leda också att kräva en majoritet av rösterna från de fyra största partierna till vänster och höger om den politiska mitten. Hon kan inte göra alla nöjda och väljer därför de partier som har störst sannolikhet att ligga i linje med hennes prioriteringar.

För det tredje har Europeiska folkpartiet, som von der Leyen tillhör, länge flirtat med den radikala högern, antingen genom att anamma vissa frågor på dess agenda eller genom att uttryckligen leka med tanken på att bilda en allians med några av dess medlemmar. Orbáns parti Fidesz var trots allt medlem i EPP fram till dess att Ungerns övergivande av liberala demokratiska principer blev en källa till spänningar inom gruppen. Det kan finnas beröringspunkter mellan familjevärderingarna hos Europas center-höger och de ultrakonservativa värderingarna hos dem som står längre ut på högerkanten.

Slutligen kan samarbetet med de högerradikala ta lite vind ur vingarna på dem. Den finska koalitionsregeringen mellan centern och den radikala högern bygger på ett noggrant framförhandlat avtal som syftar till att förhindra diskontinuitet i Finlands Europapolitik. Italienska Forza Italia har närmat sig mitten under Tajanis ledning. Men medan populistiska partier med lösa ideologier anpassar sig, kan den radikala högern falla tillbaka på sin ideologiska och väljarmässiga kärna om den straffas av väljarna för att ha lierat sig med mitten.

Denna normalisering har en prislapp. Migrationspolitiken är det bästa exemplet. I ett försök att avvärja den radikala högerns frammarsch har EU stött migrationsavtal med Turkiet 2016 och på senare tid med Tunisien, Egypten och andra länder, trots människorättsförhållandena i dessa länder. 

Von der Leyen har personligen stött Italiens offentliga diplomati kring dessa avtal, vilket ger trovärdighet åt Melonis argument att Italien tack vare hennes ingripanden får mer att säga till om när det gäller Europas inriktning. 

Men avtalen gjorde ingenting för att förhindra att den mer extrema högern växte fram. Snarare banade den väg för en etiskt tvivelaktig hårdare migrationspolitik genom att skärpa gränskontrollerna, öka återvändandet av oönskade migranter och betala tredjeländer för att förhindra migrationsströmmar till Europa, vilket kulminerade i den migrationspakt som nyligen godkändes.  

Det ökande antalet regeringsexperiment med högerradikala partier kan innebära en risk för de demokratiska institutionerna. 

Det har också lett till att Meloni själv har blivit något av en kanal för ambitionerna hos EU:s högerextrema politiska gruppering. Melonis uppenbara framgångar med att få kommissionens uppmärksamhet har fått Marine Le Pen, ledare för det högerradikala Nationell samling, att distansera sitt parti från Alternativ för Tyskland och söka nya allianser.

Normaliseringsmönstret är välkänt, vilket statsvetare som Cas Mudde och Jan Werner-Muller länge har visat: mitten-högern får smutsiga händer när de försöker svara på krav som kommer från höger, utan att det ger några vinster i valurnorna. 

Nästa politikområde som ser detta mönster utspelas är klimatpolitiken. 

EU:s migrationspolitik har skadat Europas anseende i världen. Politiken kan dock potentiellt vändas. Men om demokratiska institutioner och processer manipuleras ökar kostnaderna för att arbeta med den radikala högern ytterligare. EU har verktyg för att stoppa angrepp på rättsstatsprincipen i sina medlemsländer, men man var långsam med att aktivera dem i fallet Ungern på 2010-talet, när Orbán började montera ner rättsstatsprincipen i strävan efter vad han kallar ”illiberal demokrati”. Det kan hävdas att Orbáns medlemskap i EPP var en faktor som hindrade en tidig, muskulös reaktion för att förhindra Ungerns demokratiska tillbakagång och konsolideringen av en systematisk spoiler inom EU.

Det ökande antalet regeringsexperiment med högerradikala partier kan innebära en risk för de demokratiska institutionerna. Italiens regering har föreslagit grundlagsändringar som skulle stärka den verkställande makten på bekostnad av parlamentet. Ändringarna skulle också försvaga tillsynen av republikens president, som är den italienska konstitutionens väktare, och enligt juridiska experter skulle de kunna begränsa väljarnas möjlighet att kritisera regeringsmakten.

Att blunda för urholkningen av de demokratiska normerna kan ge kortsiktiga vinster. 

Man måste fråga sig om EU-institutionerna kommer att vara benägna att övervaka den europeiska demokratins normer om de är beroende av det politiska stödet från delar av den radikala högern. Att blunda för urholkningen av de demokratiska normerna kan ge kortsiktiga vinster men långsiktiga kostnader.