Debatt: Fakta måste styra – inte vem som skriker högst

Johan Dalén, vd för Svensk minknäring, svarar på Camilla Björkboms debatt "Därför behöver Sverige fler Joel Kinnaman".

Camilla Björkbom använder tyvärr en i flera avseenden oärlig debatteknik i sin artikel. Hon hänvisar till 10 till 20 år gamla uppgifter och påstår dessutom att det fortfarande skulle finnas ”djurskyddsproblem” på svenska gårdar, trots att oberoende myndighetskontroller och Jordbruksverkets veterinärer år efter år, kvartal efter kvartal uppvisar djurvälfärdsstatistik som inget annat djurslag – och inget annat land – är i närheten av. Till exempel att antalet djur i behov av vård de senaste 20 kvartalen inte överstigit en promille på Svensk Minks gårdar – bland tiotusentals närstuderade djur varje kvartal. Att SLU:s etologer i stora forskningsstudier både 2013 och 2014 inte funnit några beteendeavvikelser hos svenska ungdjur och därför konstaterat att ”den boendemiljö som de allra flesta svenska minkar föds upp i, förmodligen inte ger upphov till stereotypier”. Att mer än 98 procent av de svenska gårdsminkarna i temperamentstest befunnits vara ”lugna, harmoniska och nyfikna”. Att forskare anser att svensk gårdsmink är så domesticerad att de allra flesta inte skulle överleva i naturen och uppställer en lång rad kriterier för varför det är direkt oseriöst att jämföra gårdsminken med vild mink. Och så vidare.

Allt detta vet Camilla Björkbom mycket väl. Att hon ändå väljer att bortse från fakta är tråkigt men inte obekant för den lilla grupp som följer Djurens rätts förbudshets mot svensk djurhållning.
Betydligt tråkigare är dock att Björkbom väljer att skuldbelägga politiker som – helt i enlighet med sitt uppdrag – ser till fakta istället för till känsloargument. Regering och riksdag ”vänder inte dövörat till” för att de inte lyssnar på den lilla grupp djurrättslobbyister som skriker allra högst – de lyssnar i själva verket i mycket hög grad. På kontrollmyndigheter som Jordbruksverket och SVA. På länsstyrelser och distriktsveterinärer. På forskare. På de som är experter, de som har oberoende fakta och statistik. Det är så en ansvarsfull politiker agerar.

Även argumentet att politikerna skulle vara ”i otakt med sina väljare” är felaktigt.  Djurens rätt hänvisar till sin undersökning där en majoritet av de tillfrågade säger sig vara emot minklantbruk – en uppgift så ofta upprepad av djurrättslobbyn att den tyvärr snart riskerar att uppfattas som en sanning. I en undersökning utförd av Sifo i slutet av 2013 svarade dock en majoritet att de tvärtom var för minklantbruk. Svaret beror helt uppenbart på vem som och hur man ställer frågan, och det finns absolut ingen anledning att käbbla om vems siffror som är mest korrekta.

Betydligt mer intressant är istället den andra fråga som Sifo ställde i samma mätning, nämligen hur viktig frågan om ett näringsförbud för minkbönder är. På den frågan svarar 7 av 10 tillfrågade ”Inte viktig” (Sifo 2013). Detta är den siffra som borde vara verkligt intressant för svenska politiker. Helt tydligt anser inte väljarna att politiker ska lägga tid, kraft och stora pengar på djurrättslobbyns krav att utifrån känsloargument avveckla en välfungerande och inkomstbringande näring – en näring som inte bara uppvisar djurskyddsvärden i särklass, utan också hjälper upp Sveriges export och skapar arbetstillfällen på landsbygden. Helt tydligt anser väljarkåren att våra politiker gör rätt som prioriterar andra politiska frågor – som jobb, välfärd och skola.  

Jag respekterar förstås Björkboms och andra aktivisters personliga känslor, men de kan tyvärr inte ligga till grund för en seriös diskussion om svenskt lantbruk. Det måste alltid fakta och myndighetskontroll göra.