Debatt: EU:s linje kan förvärra flyktingkatastrofen

I våras träffade jag journalisten Musa Kilani i Jordanien. Kilani har länge följt utvecklingen i området och skrivit omfattande om al-Qaida, IS och andra jihadistiska grupperingar för Jordan Times. Till skillnad från vad som ofta görs i europeiska och amerikanska analyser lade han mer vikt vid ekonomiska än teologiska drivkrafter för IS agerande, liksom bakom deras attraktionskraft för unga som ansluter sig till rörelsen.

Mer än 30 procent av arabvärldens ungdomar går arbetslösa. Samtidigt sägs IS erbjuda dem som ansluter sig omkring 700 dollar och därefter en månadslön på ungefär samma belopp. Dessutom, fortsatte Kilani, lockar de med möjligheten att gifta sig och bilda familj. Något allt färre unga arabiska män har råd med.

En nyutgiven rapport av engelska Quilliam foundation, Documenting the Virtual ’Caliphate’, visar också att lejonparten av IS propaganda lyfter fram det ”trygga” civila livet i IS-kontrollerade områden, eller i alla fall en romantiserad bild av denna tillvaro. Fokus i propagandan ligger på vad som framställs som ett gott muslimskt familjeliv, snarare än på det ultravåld som mest uppmärksammats i västerländska medier.

Samtidigt vill många europeiska ledare nu göra det svårare för flyktingar att ta sig till Europa och istället förmå dem att stanna i flyktingläger i konflikternas direkta närområden. Dessa är dock sedan länge fyllda till bristningsgränsen. Enligt UNHCR:s beräkningar har exempelvis Turkiet tagit emot cirka två miljoner flyktingar, Libanon – ett land lite mindre än Skåne – över en miljon och Jordanien nära en miljon människor. Detta är dessutom i vissa fall länder som redan befinner sig på gränsen till kollaps vilket innebär att konflikten riskerar att utökas, vilket ytterligare skulle försvåra flyktingsituationen.

Trots detta vill europeiska ledare alltså ge ekonomiska bidrag för nya flyktingläger i Turkiet, längs den gräns mot Syrien som så länge korsats av aspirerande jihadister. Detta riskerar att leda till att IS blir den enda ”stat” som välkomnar dessa desperata människor. Som till och med betalar dem för att komma.

Läget kompliceras ytterligare av Turkiets uppblossande konflikter med PKK och andra kurdiska grupper, vilket är resultatet inte minst av inrikespolitiska hinder i vägen för Erdogans ambitioner att behålla och utöka sin politiska makt. Dessa spänningar kommer sannolikt att öka efter lördagens bombdåd i Ankara.

Samtidigt som EU understödjer kurdiska grupperingar i konflikterna i Syrien och Irak, förhandlar man alltså med ett Turkiet som vill terroriststämpla kurdiska aktörer i området.

EU:s handlande är motsägelsefullt och riskerar också att vara kontraproduktivt på ett sätt som kan förvärra, snarare än mildra, flyktingkatastrofen.

Många aktörer är inblandade i pågående katastrofer i Mellanöstern – USA, Ryssland, EU, Turkiet, Iran, Saudiarabien – de flesta med vitt skilda intressen. Med mindre än diplomatiska överenskommelser och gemensamma fredsplaner dessa länder emellan är det svårt att se någon lösning på katastrofen. Snarare tänds gång på gång nya stubintrådar som leder rakt in i den krutdurk man menar sig vilja desarmera.