Debatt: Europa behöver en plan

Bäste Morgan Johansson,

Vi, de undertecknande organisationerna, nätverken och plattformarna, skriver till dig för att utrycka vår stora oro och för att uppmana dig att ingripa i den pågående krisen på Medelhavet. Sedan januari 2018 har åtminstone 2 500 kvinnor, barn och män drunknat i Medelhavet. Samtidigt har EU:s beslutsfattare tillåtit sig att bli delaktiga i tragedin som breder ut sig inför deras ögon.

I över sex månader har de europeiska ländernas regeringar försökt – och misslyckats med – att förhandla fram ett system som skulle göra det möjligt för överlevande att sättas iland på ett säkert sätt när de når Europas kust. Varje gång ett fartyg som räddat människor i sjönöd närmar sig den europeiska kusten inlåter sig EU-länderna istället i en smärtsam, utdragen debatt om vilket land som ska ta emot de överlevande och behandla deras asylansökan. Samtidigt lämnas kvinnorna, barnen och männen, som ofta har både fysiska och psykiska ärr från sin resa, i sticket ute på havet, ibland i nästan en månad. EU:s sjöräddningsinsats på Medelhavet, Operation Sophia, riskerar att avbrytas på grund av att de europeiska regeringarna inte kan komma överens om var de människor som räddats ska sättas i land.

Parallellt med detta sätter europeiska regeringar otillbörligt tryck på de civilsamhällesorganisationer som bedriver sök- och räddningsinsatser på Medelhavet. Istället för att stödja deras insatser, och därigenom rädda liv, har ett antal EU-länder gjort det svårare för organisationerna att bedriva sin verksamhet. Man har kommit med ogrundade anklagelser och hindrat sök- och räddningsfartyg från att lämna hamn. I januari i fjol bedrev fem organisationer sök- och räddningsinsatser på Medelhavet – i dag är endast en av dem kvar.

De europeiska regeringarna har gjort det otroligt svårt för sök- och räddningsorganisationer att fortsätta insatserna för att rädda liv. Samtidigt har man avskräckt andra fartyg från att uppfylla sina skyldigheter att rädda människor i nöd och föra dem till närmaste säkra hamn. Det har lett till att Medelhavet har blivit ett av de dödligaste haven i världen. I januari räddade en marin helikopter tre människor som uppgav att deras båt hade lämnat Libyen med 120 personer ombord. Alla andra hade drunknat. De personer som under tvång förs tillbaka till Libyen utsätts sannolikt för övergrepp, misshandel, de frihetsberövas godtyckligt eller säljs till slaveri. FN:s flyktingorgan uppger att fler än 15 000 personer fördes tillbaka till Libyen under 2018.

Enligt internationell rätt ska människor som räddas till havs föras till närmaste säkra hamn, där de ska behandlas med respekt och erbjudas skydd. Europa har förbundit sig att rädda liv på Medelhavet och dela på ansvaret att ta emot flyktingar. Rätten att söka asyl och principen om non-refoulement upprepas
i Europeiska Unionens fördrag, som också förkunnar att EU grundar sig på värderingar som respekt för mänsklig värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstatlighet och respekt för de mänskliga rättigheterna. Det är värderingar som vi alla tror på och lagar som vi alla är bundna av. De borde upprätthållas oberoende av politiska meningsskiljaktigheter.

Vi uppmanar er att under det kommande informella mötet i rådet för rättsliga och inrikes frågor (RIF) komma fram till en lösning på hur undsatta människor ska kunna föras i land utan fördröjning. Detta kommer att rädda liv och garantera människors grundläggande rättigheter, inklusive rätten att söka asyl. Mer specifikt ber vi RIF-rådet att:

• Stödja sök- och räddningsinsatser: Alla länder borde tillåta fartyg som utför sök- och räddnings-
insatser att lägga till i deras hamnar, och att låta de undsatta människorna gå i land så att fartygen så snabbt som möjligt kan återvända ut på havet. Att försöka hindra livräddande insatser som görs av hjälporganisationer och handelsfartyg är en farlig strategi som försätter människor i livsfara och undergräver EU-medborgarnas förtroende för sina regeringar vad gäller att hitta en lösning i denna fråga.

• Garantera snabba och förutsägbara landstigningar: Innan en reformering av Dublinförordningen (inklusive en permanent mekanism för ansvarsfördelning bland
medlemsländerna) har antagits, behövs ett system som möjliggör för undsatta människor att snabbt kunna gå i land och därefter fördelas bland EU-länderna. Hjälporganisationer har tidigare kommit med förslag på hur en sådan fördelning kan se ut. Med tanke på hur brådskande behovet av ansvarsfördelning är, liksom hindren för en EU-övergripande lösning, bör man omedelbart försöka komma överens om ett system och samtidigt identifiera de länder som ingår i överenskommelsen på en gång. På så sätt behöver man inte börja om från början varje gång ett fartyg har räddat människor till havs. Ingen överenskommelse ger dock absolution till andra EU-länder när det gäller ansvar som finns reglerat i EU:s lagar, internationell flyktingrätt och sjörätten.

• Sluta skicka tillbaka människor till Libyen: Libyen är ett krigsdrabbat land där flyktingar, asylsökande och migranter frihetsberövas under fruktansvärda förhållanden som bryter mot mänskliga rättigheter. Kvinnor, barn och män skickas tillbaka till Libyen av den EU-stödda libyska kustbevakningen eller enligt direktiv från andra sjöräddningscentraler (Maritime Rescue and Coordination Centres). De sätts i förvar helt
godtyckligt och riskerar övergrepp, tortyr och att utsättas för andra brott mot de mänskliga rättigheterna. Det är väldokumenterat – bland annat av några organisationer som skrivit på detta brev – att flyktingar, asylsökande och migranter har torterats och misshandlats när de tvingats tillbaka till Libyen. FN:s flykting-organ UNHCR uppmanar stater
att inte skicka tillbaka människor på flykt till Libyen, eftersom de inte är säkra i landet. EU-ländernas regeringar bör sätta upp tydliga riktmärken, inklusive ett stopp för godtyckliga interneringar i Libyen. Ifall dessa riktmärken inte uppnås bör EU-länderna också vara beredda att tills vidare upphöra med stödet till och samarbetet med den libyska kustbevakningen.

Situationen blir allt mer akut och vi kräver att EU agerar omedelbart!

//

Oliver Schulz, Generalsekreterare

Läkare Utan Gränser i Sverige

Johan Petterson

Generalsekreterare, Oxfam Sverige

Måns Molander

Sverigechef, Human Rights Watch

Anna Lindenfors

Generalsekreterare, Amnesty International

i Sverige

Madelaine Seidlitz

Ansvarig för flykting- och migrationsfrågor, Amnesty International

i Sverige

Henrik Alberius

Ordförande, Caritas Sverige 

Mohammed Ibrahim

Generalsekreterare, Islamic Relief Sverige

Martin Nihlgård

tf Generalsekreterare, IM Individuell Människohjälp

Rosaline Marbinah

Ordförande, LSU – Sveriges Ungdomsorgansiationer